vad heter det: var är jag? eller vem.

Det här med gym. Är det en värld för redan invigda plastiga idioter?

Kommer jag att våga ta steget in i denna svettiga lokal där testosteronstinna monster samsas med tajta brudar med blonderat hår? Kan jag vara en kamelont, kan jag vara mig själv, här? Har jag fördomar?
Kan jag träna utan att skada mig, trots att instruktioner av maskinerna sker ”kanske i mars, vi försöker dra in på alla utgifter”? Eller stundar ännu ett halvår av bröstsmärta?
Det här med Slottsstaden. Är det en värld för redan invigda fåfängligheter? Av män i äldre medelåldern med gul halsduk och rock och deras påpälsade fruar? Är jag för lite blingbling?
Jag har pengar men inte lusten att skylta med dem. Inte lusten att köpa en bil. Eller hund. Eller tv. Jag kräver ingen garageplats. Eller schlagerfestivalen på lördagkvällen.
Men jag har DN på toa.
Jag laddar inte ner film, jag snor inte i matbutiken. Jag tycker om att hyra min film på videouthyraren på hörnet, han som inte tar kvitto och brukar flirta med mig de dagar jag är lite nere.
Jag spenderar för mycket tid i lägenheten; det är det va? För mycket tid som bekvämt lastas in i de romanprojekt och diktsamlingar som jag ska bombardera förlagen med.
Jag har inte supit på flera veckor nu.
Det här med Slottsstaden. Kronprinsen. Allt jävla barnfamilj-tjaffs och rulator-översvämningen, och snart finner man att den man fantiserar om är grannen som är ca 65, vad är detta egentligen?
Trivs jag i det här?
Ju mer jag ser av konstellationerna desto mindre vill jag ha dem.
Det här med Majakovskij som inte kommer upp på väggen.
Det här med de som inte vill ha en.
Det här med att vara en människa i den här världen.
Jag skrev om det i en dikt en gång, med Bruce Willis och glassplitter, det blev inte så jävla bra men jag fick fram precis vad jag menade. Vad jag ville ha sagt.
Ibland känns det omöjligt att hitta sin egen verklighet.
Allt som tynger ner en, lyfter upp en, förvirrar en, fördriver en.
Som att man glider in och ut ur olika fantasier om hur det skulle kunna vara, olika framtidshopp, och man undrar varför i helvete inte alla andra gör det? Är det bara jag som känner att den här världen skulle kunna vara mer? Är det bara jag som kräks av alla likadana dagar och bortförklaringar och saker som inte slår in?
Stundtals känns drömmarna mer berättigade. Som att de förklarar det tydligare. Som poesi. Folk som säger att de inte förstår poesi kanske förstår sig på den här världen? Förstår de blingblinget och melodifestivalen? Förstår de kropparna på pelarna och sagan om svenssonlivet?
Ord staplade på varann i oväntade kombinationer; är inte det den största av friheter?
Liksom sexfantasier. Ibland känner jag att de tydligare talar till mig. Att de är det ädlaste, det enda äkta. En debatt jag inte ens kan ge mig in i. Men vem är jag? Mycket av svaret ligger i det man inte säger. Mycket av svaret ligger i det man försöker dölja.
Det finns inte en förklaring till allt. Den här bloggen måste också få handla om det.
Slutligen:
Tack gode gud att jag ska umgås med FOLK den här veckan. Jag tror att det behövs.