Tidningen Pause recenserar dreadlocks

"Varför skulle någon frivilligt sluta tvätta sitt hår, så att det blir smutsigt, äckligt och klibbar ihop sig i långa hårtarmar? Är osäker, men tror att den korrekta termen för nyss beskrivna hårhärva är ‘dreadlocks’."

Så inleder Marcus Dunberg sin restaurangrecension, med överskriften "Boomshakalak!", i kassa tidningen Pause (man köper den för att den är billig). Till saken, det vill säga sitt omdöme om restaurangen Back A Yard, en jamaicansk restaurang på Folkungagatan, kommer han dock inte förrän han först vomerat fördomar och funderingar kring hår i allmänhet.

Efter de inledande meningarna erkänner Marcus att han inte vet något alls om dreadlocks. Istället för att göra research drar han dock vidare i sitt resonemang om att dreadlocks är smutsigt och äckligt, jag citerar: "Däremot är det helt onödigt, och obegripligt, när artonde generationens svenne-banan med spikrakt tunnsått bebishår försöker göra sig själva mer intressanta genom att sluta tvätta håret. Svenne-banan borde klippa sig, fimpa haschet och skaffa ett jobb. Och veta hut!"

Hur tråkigt är det inte att höra detta, som jag har fått göra, om och om igen. Jag har lagt ner många timmar, och gör det fortfarande, för att underhålla mina dreads och få dem att se så snygga ut som möjligt. Men möts ständigt att den vedertagna uppfattningen att jag inte gjort något alls, att jag bara slutade tvätta håret så "blev det så".

image41

När Marcus skriver att man ska klippa håret och skaffa ett jobb, låter han mest som en bakåtslickad borgare förvisso, men visst har han en poäng. Även jag har alltför många gånger utsatts för diskrimineringen av att inte få jobb på grund av mitt hår. (Det är klart jag inte säkert kan veta att det var just håret som fällde avgörandet. Men jag har en kompis som berättat för mig vilket annorlunda bemötande hon fick efter att hon tagit bort sina dreads. Nog ser man i vilken centralt belägen klädaffär som helst, att utseende spelar roll i valet av anställd?)

Marcus skriver vidare att han tycker om att ha sin flickväns hår i munnen. "Hon har visserligen tjockt blankt och ljuvligt doftande hår. Ett resultat av idogt schamponerande och balsamerande med produkter som kostar 700 kronor flaskan. Typ." 700 kronor må vara en överdrift, men visst översköljs vi ständigt av konsumtionssamhällets must-have-budord. Som innehavare av dreads vet jag att det inte behövs några fashionabla shampoon, det räcker med en olivtvål från Indiska för 20 spänn. Jag behöver heller aldrig gå till en frisör. Men skit i det, jag råkar veta att det är fullständigt idiotiskt att tvätta ett vanligt hår var och varannan dag, i rädslan att det ska bli skitigt. Då blir det nämligen det. Ett hår som inte dagligen utsätts av avgaser à la New York bör inte tvättas för ofta. Det är det samma som att säga till fettproduktionen i hårbottnen att stegra sig, och snart har knutit fast dig vid en vana som är lika slösaktig som den är trög och ovänligt inställd till naturen.

På tal om konsumtionssamhället, pratade Visit-Johan igår om hur arg han var på reklamvärlden. Att man aldrig ska klottra snyggt, för då kopierar coca-cola eller JC en, och innan man vet ordet av är man med i deras reklamkampanj. Fullständigt okrediterad och oavlönad. Jag vet en som driver ett galleri i storstan. En dag kom det in några mystiska gubbar med kamerorna i högsta hugg. De fotograferade tröjorna konstnärerna slitit hårt med för att få till, och några veckor senare kunde man känna igen mönstren på HoMs nya kläder i butikerna. Man fick sluta upp med försäljningen, och inte fick konstnärerna ett rött öre av affären. Eller affär ens en gång? Stöld, skulle jag vilja kalla det. Visit-Johan berättade att det inte spelar nån roll om man stämmer, för det är ändå reklamjätten som vinner i slutändan. De vänder det till sin fördel, i alla situationer. När jag slår på tv en vanligt eftermiddag är jag övertygad om att han har rätt. Reklampaus, reklampaus, reklampaus. Snart har de tagit över världen, jag kämpar själv mot att ge efter för reklamen och köpa ett kexchoklad med mörk choklad. Inte förrän till sommaren, har jag bestämt. Inte förrän till sommaren…

För att återgå till dreadlocks-resonemanget: Min pappa brukar köra med devisen att Bob Marley när han dog hade två larver i håret som tillhörde en sort ännu ej upptäckt av forskarna. Jag vet inte var han har läst det, men jag tror säkerligen det kan vara sant. Mig behöver man inte be om att "fimpa haschet" eller "veta hut". Jag jobbar stenhårt, mestadels oavlönat (CSN) som skribent och författare veckorna i ända, och jag har aldrig så mycket som rört en haschcigg.

För Marcus Dunbergs skull känner jag för att ha kvar mina dreads tills jag blir nittio år gammal. Kanske leder det till att omvärldens syn förändras? Åtminstone hoppas jag på att få ett jobb under den tiden.