Terrorns ansikte finns inte

Ingen lär ha missat vad som hänt. Igår exploderade en bomb i centrala Oslo. I regeringsbyggnaden. Senare kom nyheter om vad som uppdagades till att vara en massaker, på Utöya, ön där norska motsvarigheten till Socialdemokraterna, AUF, hade läger. En man i polisuniform gick omkring och sköt ner ungdomar, en efter en. Vad CNN först bekräftade, innan någon visste, var ännu en terrorattack från AlQaida, visade sig vara en attack från högerextremt håll. Minst 84 unga människor döda. Och 7 i Oslo. Och terrorns ansikte var denna gång blont.

 

Anders Behring Breivik, en norrman med islamofobiska uttalanden i sitt skvalvatten och stark förankring i högerextremismen tros ligga bakom båda brotten. Är han ensam? Hur tolkar vi detta? Norge är försiktiga med sina uttalanden. Jag försöker göra nåt vettigt idag men den mesta tiden slukas upp framför norsk teves direktsändningar (du når dem via SVTplay: Rapport).

 

När nåt sånt här händer skrivs det jämt så mycket idiotiskt. Folk är så snabba med att hata, på facebook skapas nya grupper man kan gå med i. Det kommer förstås mycket bra också. Facebook och twitter fanns med för att rädda ungdomarna, som snabbt hörde av sig via dessa kanaler för att få hjälp. Ikväll på Gustav Adolfs torg hålls en manifestation över offren kl sju. Jag ska försöka vara där. Det är ofattbart det som skett och man fylls av så mycket tankar och känslor. Det utsatta i situationen, att vem som helst kunde ha varit offer. Och samtidigt fanns det ett tydligt mål. Socialdemokratin. Han jublade tydligen när han sköt.

 

Ändå blir jag beklämd när jag läser saker som detta.

”Monster”? Får man verkligen kalla en annan människa för det? Det går inte ihop med min bild av mänskligheten, att vi alla har tillgång till samma arsenal av känslor och tankar, och att det är slump och tillfällighet som avgör vad som blir av den ene och vad som blir av den andre. Hur hjälper det oss att det skapas en hatgrupp mot Anders Behring Breivik? Är det fruktbart att betrakta en människa som kontextlös? Är inte det han ger uttryck för snarare är en tendens i tiden, ett allt starkare politisk förakt?

Extremism finns inom alla gebit, det är inget särskilt förknippat till islam. Varför den här artikeln också känns ovanligt mossig.

 

 

Det är inte meningen att sitta till doms eller på något vis försöka hävda att jag vet bättre än någon annan hur vi ska hantera det här. För det vet jag inte. Jag går utanför dörren och är rädd, fast jag vet att jag inte borde vara det. Och jag vill inte vara det! För trots allt är det hoppingivande att se på nyhetssändningarna, och se dessa människor trösta varandra, höra människor säga ”vi vill göra allt för att hjälpa”. Igår var det direktnummer i rutan dit folk med blodgrupp 0- kunde höra av sig. Jag tror på det goda i människan. Vad dåd som detta visar är dock att det även finns en ondska i människan, ett hat som vi alla bör vara medvetna om.

 

Att slåss utan vapen, det är vad demokratin i Norge bör handla om nu. Och även vår egen. Det är det som gör oss starkare. Inte att skapa hatgrupper på facebook mot syndabocken. Inte att åka över dit och ”röka ut dem ur deras hålor”, om ni minns parallellen. Att ta hand om varandra, som statsminister Jens Stoltenberg säger. Att återvända till Utöya, som AUFs ledare Eskil Pederson säger.