tankar efter ”Der Bader Meinhofkomplex”

Inte är jag någon rebell som går mot massorna och säger upp mina närmaste för rättvisa i vårt land. Allt som oftast djupdyker jag nu för tiden i det egna känslolivet, och skriver ”klassisk kvinnligt” om den personliga utvecklingen och livets faser. Det fanns en tid i Växjö när jag jämt tävlade med politiska dikter, tyckte det var mitt uppdrag, tog inspiration av Hasse och Tage och skrev om saker som upprörde mig i dagens DN. Jag sörjer inte att den tiden inte är nu, skit samma, bara en detalj. Se det som en inledning.

Bader Meinhofgruppen startade som en studentprotest mot Vietnamkriget, som så mycket annat på 70-talet. Redan från början var dock allvaret stort, då medlemmar som Gudrun Ensslin lämnade sitt forna liv för att delta. Man satte våld mot våld och genomförde bombattentat mot de högre instanser som borde göra något åt krig och orättvisor. Riktade sitt hat mot det passiva väldfärdssamhället med drastiska åtgärder.

”Om man gjort något i flera årtionden, och sen inser att det är fel, ska man då inte låtsas om det eller göra något åt det?” säger Gudrun Ensslin. Tankarna går inte bara till kriget i Afganistan, utan även till klimatkrisen, eller hur? Vårt världsomspännande lilla snedsteg som, om kommersen får fortgå, kommer att ödelägga oss.

 

Gudrun Ensslin säger i filmen, att i USA och västvärlden vill respektive ledningar ta bort folkets fokus på viktiga saker, viljan att engagera sig, genom underhållning och kommers. Med alla rubriker om vad som hände i senaste Idol är det inte svårt att se att vi är där i Sverige idag, att vi har varit där länge.

Det ideologiska perspektivet, pratar de om på P3s dokumentär, som på 70-talet fortfarande var en levande möjlighet, något som förklarade vad och varför attackerna gjordes. I filmen erkänner till och med stora feta kostymgubbar inom polis och regering att reaktionen från de unga är en naturlig protest på ett stelt stagnerat samhälle.

Idag har Obama tagit över efter Bush, men kommer han att avbryta kriget i Afghanistan? Det krig som har liknats vid det utdragna Vietnamkriget, där allt fler civila faller offer, alltmer meningslöshet råder i vad kriget egentligen ska leda till i positiva konsekvenser. Jag läser artiklar där problematiken rör Obama som person mer än som viktig beslutsfattare; kommer det att bli ett personligt nederlag om han avbryter kriget? Vem bryr sig, tänker jag bittert. Det lutar mer och mer åt att det trots allt inte blir något uppbrott. Och denne man ska alltså få Nobels fredspris? Vilken värld vi har fått.

Och vad gör vi åt saken i Sverige? Vi skickar fler soldater. ”Våra soldater värnar om de civila, vi är där för deras skull.” Återigen är det en underlig värld, tänker jag. Får inte dessa soldater likväl betalt? Innebär inte det att krigets pågående är något som gynnar dem personligen? Eller vägrar man i svensk regering ställa sig såna frågor? Enbart Västerpartiet röstade emot en fortsatt transport av svenska soldater till Afghanistan.

Det är trots allt något uppfriskande med Bader Meinhofligan. Hur det än flippar ut, och hur mycket än terrorismen i ett andra och tredje led kommer allt längre från gruppens intentioner från början; så instämmer en del av mig så helhjärtat i Gudrun Ensslins kommentar till Ulrike Meinhof i inledningsstadiet, när denne kritiserar de våldsamma tillvägagångssätten. ”Tror du att dina teori-onanier kommer att leda nån vart?”

 

Ulrike är alltså journalist, och den som likt Majakovskij på sin tid eldar på massorna med sina texter. Hon blir så småningom under den slutgiltiga fängelsetiden 1976 ovän med resten av gruppen, eller så framställs det i filmen. Splittringen och deras isolering och undermåliga behandling leder till att hon tar sitt liv. Även detta finns det olika åsikter om. I filmen är hon tvåbarnsmamman som egentligen inte vill dras in i det hela. Hon har en karriär på tidningen ”konkret” och hon har ett liv i systemet. Hennes steg in i gruppen är det mest uppoffrande av dem alla. Detta är en bit jag tycker kunde skildrats bättre i filmen. Hur är det för en mamma att lämna sina barn? Gudrun Ensslin har ett än mindre barn som hon lämnar bakom sig när hon går med i gruppen. Smärtan i dessa ställningstaganden finns för det mesta dolda under ytan, visas inte. Jag skulle önska något av den grymma tårdrypighet som återfinns i ”Undergången”, även detta en tysk film, om Hitlers sista dagar i bunkern. Här dödar Magda Goebbels sina sovande barn genom att tvinga i dem varsin giftkapsel. Hon slår igen käken på var och en av dem för att säkerställa att giftet ska verka, allt för att de inte ska växa upp i en värld utan den nationalsocialistiska ideologin de brinner så för. Handlingen gör väldigt ont, och jag skulle vilja se mer av denna uppoffrande smärta här.

”Der Bader Meinhofkomplex” behövde jag. Jag var för liten för att ha kunskap om det här, och det är inget man lär sig i skolan. Varför egentligen? Så mycket som vi läste om Förintelsen. Jag menar, det är väl minst lika viktigt att visa att extremvänstern så väl som extremhögern kan flippa ut och leda till direkt farligt dödligt handlande?

Det är både för och emot i den här texten, det märker du kanske. Det är så världen ser ut, och det bör du veta. Det bör vi alla få veta.

Jag minns att vi fick se ”Schindlers list” i skolan, på SO-lektionen. Jag hoppas att den här filmen tas upp på liknande sätt i skolundervisning, med efterföljande samtal och diskussioner.

Väckte jag ditt intresse?

Lyssna på radiodokumentären.

Läs mer här.

Se den här filmen.