Spontant efter valet 2010

September 2010.

Ett nationalistiskt parti tar sig in i riksdagen. Jimmie Åkesson är ledsen över att de inte kommit till tals i media, att de stängts ute av de andra partierna. Han hävdar att det håller på att ske en islamisering av Sverige. I invandrartäta Malmö blir partiet det tredje största partiet. Här har man tidigare haft problem med poliser som skriker ”apejävel”. I Rosengård, där Zlatan växte upp, har det varit bilbränder och bråkigt. Ungdomarna verkar inte ha något annat att göra där ute, fritidsgårdar finns det inga.

I Vellinge kommun tar man inte emot flyktingbarn, för det har man minsann aldrig gjort. Skicka dem till Norrland, skriker en arg kvinna.

Jimmie Åkesson säger att våldtäkterna ökat de senaste åren och att det beror på invandringen. Men att anmälningarna ökat beror på ändrade regler, att folk nu vågar anmäla i större utsträckning än tidigare. Det är i själva verket en framgång för feminismen. Och faktum är att överfallsvåldtäkterna har minskat.

Skånepartiet säger att muslimer är konstiga och farliga, att de är för mångifte och stening. De föreslår en ny trosbekännelse: ”Vi tror på Skåne / inte på Islam, skål!” Lämpligen bör man dricka sprit på det, eftersom muslimer inte dricker. Det låter som ett skämt. Det är det inte.

 

 

Jag är mest bara ledsen idag.

Inte bara för Sverigedemokraterna. Utan även för att Alliansen har blivit nyvalda. Hade vi inte haft blockpolitik hade inget av detta hänt. Socialdemokraterna är fortfarande det parti i Sverige som får allra flest röster. Men de har gått tillbaka ordentligt, samtidigt som Moderaterna gått framåt.

Är det så att fyra år till krävs för att politiken ska sätta sig till ett fungerande samhälle? Kan jag tänka så ibland när jag hoppas.

Jag gillar inte den blå politiken, och det gångna året har det bara varit hiskeliga grejer i tidningarna. Försäkringskassan slänger numera ut cancersjuka människor. Fredrik Reinfeldts ”det är bara enstaka fall” ekar tomt i rymden. Arbetslinjen. Men svenska folket verkar tro på den. Folk sympatiröstar för bakåtsträvande KD. Och Centern, som ordentligt svek sina väljare när de som ”det gröna alternativet” i Alliansen plötsligt ville ha mer kärnkraft.

Vart är detta land på väg?

Ibland tänker jag att det skulle vara roligt om skolungdomar gjorde en drive och kom till skolan med slöja allihop en dag.

Eller om någon gjorde konst som berörde respekt eller religion, istället för yttrandefrihetens rondellhundar.

Jag tänker att någon borde upplysa Jan Björklund om hur lite de tittat på mina betyg genom hela mitt liv.

Eller visa Jimmie Åkesson statistiken på stening i Sverige.

Jag skriver osammanhängande, jag är trött.

Jag ska se nyheterna.

Det finns en grundtro i mig att alla människor av naturen är goda. Den tron kommer på skam, efter gårdagens valresultat. I kassan idag såg jag på människor och tänkte ”röstade du på dem?” ”Är du en av dem?” Jag vill inte vara en människa som tänker så.

Jag vill inte ha ett land som det här.

bild från sidan http://ligator.wordpress.com/2010/09/ Hoppas det var okej. Håller i övrigt med han som skrivit den att det är svårt att hitta argument på nätet för att använda mot Sverigedemokrater. Alex Bengtssons bok är väl bra, men var har man gjort av Lena Sundströms utomordentliga dokumentär ”De kallar oss rasister”?