Jag läser just nu bland annat (det är mycket på gång samtidigt) Katarina Fägerskiölds debut ”Åsen”. Det är en tunn bok om det hårda livet på landet. Den är för all del väldigt bra.
I veckan blev jag varse den hierarki som bokbranschen erbjuder. Katarina Fägerskiölds bok blev recenserad i Svenska Dagbladet på recensionsdatum. Och när jag googlar finner jag att flera stora tidningar har recenserat den. Mitt recensionsdatum var för en vecka sen. Boken kom ut tidigare än planerat till och med. Varför recenserar de inte mig?
Fägerskiöld och jag är båda debutanter. Hon jobbar som sjuksköterska, jag som kassörska. Vi har båda gått på Skurups folkhögskola. Böckerna är förstås totalt olika i utformnad, etc. Ändå ser jag ett tydligt mönster.
Skillnaderna mellan min bok och Katarina Fägerskiölds bok är, som jag ser det, främst två.
1. ”Åsen” är utgiven på Albert Bonniers förlag.
2. Det är en vuxenbok.
Ungdomslitteratur är en tråkig fåra att befinna sig i statusmässigt. Har så varit länge, osäkert varför. Kommer det extra mycket lågmärken här? Jag tror inte det. Är recensenter för obenägna att läsa ungdomslitteratur? Jag hoppas inte det. Gilla Böcker, mitt förlag, har gjort sig kända sedan de startade 2010 som bra producenter av just ungdomslitteratur, och deras böcker brukar recenseras av de stora tidningarna. Så det är väl bara att vänta, hoppas jag.
Mamma påpekade att Svenska Dagbladet recenserar ungdomsböcker en gång i veckan. Vissa tidningar, har jag märkt, recenserar inte ens böcker varje dag. Och det har ju med andra saker att göra: kulturpolitiken, svårigheterna att gå runt finansiellt. Folk vill hellre läsa om Melodifestivalen än senaste boken av valfri inte superkänd författare, och sedan alla tidningar mer eller mindre växlat om till att bli lösnummer, är det alltmer folket som bestämmer vad som står i tidningarna, och inte tvärtom. En ytterst farlig trend, ska påpekas, inte bara när det kommer till kultursidorna.
Så, nu låter jag mest gnaddig och vresig, antar jag. Men det här är en fråga som irriterar mig lika mycket som den om folkhögskolor och deras rang. Det finns några skrivarlinjer som anses bättre än andra, och det stör mig. Jämför med alla de som gått scenskolan utan att vara känd och stor skådespelare idag.
Att bli bra på att skriva kräver dedikation. Ett passionerat enträget förhållande, utan någon som helst löfte om avkastning någonsin. För att bli bättre läser du mycket, skriver mycket, bollar dina texter bland vänner med kunskap om det pedagogiska. Detta kan ske på vilken folkhögskola som helst.
Kontakter kan säkert få dig publicerad. Men aldrig göra dig till en bra författare.
Och jag rekommenderar verkligen folkhögskolor! Gärna att du bor på skolan, ju längre in i skogen desto bättre, för det finns en poäng i denna asociala avskildhet, för att tvinga intresset att fördjupas. Vare sig det handlar om skrivande eller något annat.
Antagligen kommer det alltid att vara orättvist lite här och var, och jag kommer alltid att stå och skrika och stampa i golvet över det. Och det kommer alltid att finnas människor som lägger huvudet på sned och tycker att ”så ser ju världen ut. Inget att göra åt det. Du är så söt när du är arg”.
Men kom ihåg detta: en titel är inte en garanti för att något är bra.
Vare sig det gäller folkhögskola, eller förlag.
Facebook-sida