Om vikten av att inte raka armarna

 
”Varför rakar du inte armarna?”
Frågan kommer från en kille i åttan, jag och Lovisa är ute och pratar om poetry slam och jag har precis rönt respekt för att jag skrivit en bok på 317 sidor. Men detta är alltså följdfrågan. Varför jag inte rakar armarna.
 
Både jag och Lovisa blir förvånade. Raka armarna? Sen när gjorde man det? Jag kommer därifrån med huvudet i behåll, tränar och under tiden växer ett visst ursinne till stackato. Jag tror vi behöver prata om det här.
 
Jag rakar inte armarna och har aldrig rakat armarna. Men ja, jag är medveten om att de är håriga. Det är dessutom mörkt hår, till skillnad från håret på exempelvis min mammas armar, och det vet jag inte vad det beror på. Kanske har jag mörkare anlag från pappa. Kanske är det för att jag hade ätstörningar på gymnasiet, vilket främjar hårväxten på kroppen, jag vet inte. Men nej, jag tänker ej heller bleka det.
 
Jag har verkligen haft komplex över mitt långa hår på armarna, men just idag är jag extra glad över att jag inte har tagit steget att raka av det. För vad händer om jag rakar mig; rent fysiskt? Håret som växer ut blir stubbigt och strävt, det blir samma pågående process som benen kräver, fast av uppenbara skäl blir det svårare att strunta i det och dölja om man skippar en rakning då och då. 
Men kanske är det mer intressant att kika på vad som händer psykiskt.
Om jag rakar armarna ger jag upp. Då säger jag okej till ett samhälle som kräver allt mer drastiska tilltag för att jag ska kunna klassas som en godkänd kvinna. Då fortsätter jag göra ner min egen kropp, som jag så har kämpat för och stundtals fortfarande kämpar för att tycka om. Då stannar min utveckling mot lycklig, hel människa med stort självförtroende, nöjd med den jag är, och inte nog med det:
 
om vi går tillbaka några steg
 
en 317 sidors roman; det var alltså värt att respektera.
Ja! Precis! Och det är denna typ av respekt jag vill ha.
 
För att fokus inte bör vara på hur jag ser ut, utan på vad jag tillför världen.
 
Det är fan i mig nog nu, kan vi lägga ner. Jag orkar inte med fler nagelförlängare, bantningsprogram, botoxkinder och -läppar. Sluta suga ut min must. Sluta förminska mig, när jag har förmågan att bli hur stor som helst. Det här är vikten av att jag aldrig, aldrig rakar mina armar. Och vikten av att jag förmedlar till tjejerna, OCH killarna i det här klassrummet och i alla klassrum överallt, att det ska fan inte trängas in i ett än snävare ideal än det vi redan har. 
 
Sluta förminska er.
Sluta låta andra förminska er.
Vi kan bli hur stora som helst.
Om vi bara skiftar fokus.
 
En påföljande diskussion är förstås att vi är värda något även när vi inte producerar 317 sidors romaner, eller vad det nu är för drömmar vi har som vi vill förverkliga. Men det är en lite krångligare diskussion, vi kan ta den en annan gång. 
Idag handlade det främst om armar.