Kvinnor & män i politiken

 

 

”Vi kan inte ha en kvinnlig partiledare, för svenska folket är inte redo för en kvinnlig statsminister”. Prata för dig själv, kuk upp i din röv, säger jag då, skrev jag något ilsket som facebookstatus igår, efter att ha sett på Svt’s nyheter, där Margit Silberstein citerade Gunilla Hedin som sitter i kommunfullmäktige för Socialdemokraterna i Härjedalen. Frågan var om det var svårare för en kvinna att ha en ledarroll i politiken. Silberstein tog även det förkastliga ordet ”landsfader” i sin mun. Detta är alltså ett uttalande som med självklarhet hävdar att svenska folkets syn på auktoriteter inte har förändrats sedan ”Hylands hörna” och Tage Erlander. Vi behöver fortfarande en man som tar hand om oss för att vi ska känna oss trygga. Är det verkligen så? Är inte såna här uttalanden snarare ett sätt att skjuta sig själv i foten, om man någonsin vill ha en förändring i detta som ska kallas ett redan jämställt samhälle?

 

Jag fick många kommentarer på min facebookstatus som hävdar motsatsen, åtminstone i min bekantskapskrets. Jag fick även några intressanta länkar från Mira Mataija och Lena Kronberg, om hur pass olika kvinnor och män granskas i den politiska världen. Jag har själv skrivit en artikel på temat tidigare, där jag diskuterar Fredrik Reinfeldts bok, som till skillnad från den ökända Tobleroneaffären aldrig brukar nämnas (läs här).

Den här länken illustrerar på ett dessutom underhållande sätt hur Carl Bildt också kommit undan luppgranskning; få vet väl om att han satt som oljeshejk under högst tvivelaktiga omständigheter innan han blev omhuldad människorätts- och -fredskämpe? Lyssna på klippet om det här.