Kulturarbetarens dilemma.

Kunskapen om kulturarbetares vardag är generande låg i Växjö kommun. Går folk runt med dessa föreställningar över hela landet? Inte konstigt då att man klagar på författarpenningen och har noll förståelse för uttalanden som "Utan a-kassan hade vi inte funnits" (sagt av Kent i och med regeringens skärpta a-kassa).

För att fatta mer av vad jag pratar om, gå in på den här sidan och läs om Visit-Johans nya konstverk inom projektet "Linneaus now"s ramar, den sista (?) hyllningen av Linné, igångdraget av Mattias. http://smp.se/article/889307_104-0-0-0
Läs framför allt kommentarerna artikeln har fått. Folks trångsynthet och oförståelse är lika skrattretande som uppretande… För er som tror att konstnärer tjänar multum på att göra konstiga saker som ingen förstår sig på (snor parkeringsrutor och så…) vore kanske den här filmen om hur Johans konstprojekt egentligen gick till nyttig att kolla på: http://www.linnaeusnow.com/video/vsnd.html

image164 obs. bilden på mackorna har inget med texten att göra.

När jag ändå är här och uppdaterar vill jag passa på och ösa lite galla över Lars Winnerbäck.
Eller galla och galla? Låt mig bara iskallt konstatera att han inte är min hjälte längre.
Eller iskallt och iskallt? Nog är det med sorg i hjärtat. Och en sån där efterhängsen känsla av att det var bättre förr, åtföljt av en gastkramande undran: betyder det att jag gått och blivit gammal, det vill säga utanför min tid?

Men nej. Jag vill inte hugga ner på mig själv här. Nu handlar det om Lasse.

Lasses nya skiva, "Daugava", har en svart framsida med titeln tryckt i rött. Mycket tråkigt ser det ut. Vad det kommer att visa sig: lika tråkig som resten av skivan.
Och som sagt: ta mig inte för en sniken, bitter recensent som inte kan vänja sig av vid den sötsliskiga snabbmatsglädjen det ger att såga någon. Nej, Lars Winnerbäck har tillhört mina absoluta favoriter. Till och med förra skivan, som få av de gamla fansen tycktes vilja veta av, tyckte jag om. Visst, alla spår var inga femplussare. Stackars dem och stackars dem och nej, det var kanske inte det bästa jag hört när Lasse öser samma gamla tankar en andra runda om. Men spår som "Elegi", "Hjärter dams sista dans" och "Mareld" väger ändå upp dessa tveksamheter. Mer Ulf Lundell över gamle romantiske punkaren? Jovisst var det så. Men ändå inte så jag kände ett ilsket behov av att kräkas bakom en buske eller två.

"Daugava" kommer då som en andra skiva efter det att Lasse sagt åt världen att han ska dra sig tillbaka. Skinnjackan på och med den grå munkjackan uppdragen syns han ströva genom Stockholms välbekanta gator, radhus, tågräls och tunnelbana. Allt är sig likt. Melodierna, instrumenten och samtalsämnena. "Jag har väntat på ett regn" behandlar i en deprimerande ton Saddam Husseins hägning, och visst är det melankoliskt vackert på sitt sätt, men jag kan inte hjälpa att tänka att detta är en lam uppföljning till "Mareld". Lam på det viset att sanningarna sades med mer språklig finess och något hårdare magspark i den första låten.

image163

Duetten med Miss Li, hetast på vår himmel just nu, har fått stående ovationer. För vad, undrar jag. Visst är det en vacker och lite annorlunda låt om kärleken. Men jag kan nämna minst fem andra låtar Lasse skrivit som smäller högre än detta samarbete.

Nog finns det ljuspunkter även i det tyngsta av mörker. "Och det blåser in i hallen" har ett bra driv, en härligt oväntad musikslinga på typ cello eller nåt, jag kan inte sånt där, fint låter det i alla fall. Och nog är texterna fina? Rent av bättre än på "Vatten under broarna". Säkert finns det Winnerbäckfans som är nöjda, hummar med och lär sig texterna utantill precis som de brukar, och kanske även jag, när den första besvikelsen sjunkit undan, låtarna börjar sätta sig som låtar har en tendens att göra… så vad har jag egentligen att klaga över kanske ni undrar?

Jo, jag hade väntat mig mer.
Jag hade önskat att Lasse stod med förändringarnas vindar utanför dörren. Att han skulle svepa oss med i något briljantare än allt det vi hört tidigare. För nog är det briljant, det vi hört tidigare. Men aldrig blir det briljant om man gör det igen. Hänger ni med mig? Jag säger utvecklas!
Att få fans är kanske bland det värsta som kan hända en?
Jag sa till Emma när vi pratade efter slammet sist, att det är konstigt men jag vänjer mig aldrig. Jag är jämt nervös så jag mår illa, sa jag. Det lägger sig liksom aldrig. Nån sekund när jag är på scen, då kan jag slappna av och gilla läget, gilla mig själv tillsammans med publiken. Och nån sekund efteråt, då kan jag slappna av och gilla mig själv, gilla applåderna. Men sen kommer den igen. Bajsnödigheten. Nervositeten som hotar stiga upp genom halsen, som får en att krypa ihop, kallsvettas, dricka vatten, vatten, vatten. Men också skärpa sig. Bli inte en föredetting, jag antar att det är det jag skulle vilja säga till Lars Winnerbäck. Sno inte Staffan Hellstrands "Lilla fågel blå"-sound ("Innan mörkret faller"), men kanske framför allt: sno inte från dig själv.

Kent har också kommit ut med en ny skiva. "Tillbaka till samtiden" och nog känner man igen sina Kent alltid. Men på ett annat sätt. Med synthslingor och en ljudmatta av house och datablippande. Kent har tagit på sig en ny jacka, men självklart är de samma kropp. Det är bara den nya jackan som behövs, Lasse. Jag behöver den, för att kunna älska dig.

(Och inte så jävla dyra biljetter till din konsert i Teleborgshallen. För fanken, folk kommer att komma ändå.)

Och var ska man göra reklam för sig själv om inte på den egna bloggen?
För att bli på lite bättre humör efter allt klagande, läs min recension av "Upp till kamp":
http://tellusfilm.com/recension.php?id=85001653

Bilden på Lars Winnerbäck är tagen från bloggen www.patrickson.se. Besök bloggen är ni snälla, som ett tack för att jag snor den lite…