Kill the wedding

 

 

 

Det är konstigt att växa upp.

Jag fyllde tretti för några månader sen och om jag ser mig omkring är det förväntade läget att jag ska vara desperat efter drömprinsen att gifta mig med, att mina äggstockar ska skrika efter bebis, bebis, bebis, att jag ska känna mig misslyckad för att jag inte har bil eller bor i ett hus.

 

Jag bor i en etta och jag älskar den. Det är klart, ibland är köket lite för litet, men om jag betänker hur jobbigt det skulle vara att städa en större lägenhet, så är jag nöjd. Den ligger precis där den ska och den är min tills jag säger upp den. Det är en hyres, och jag kräver inget mer än så, det passar min politiska övertygelse.

 

Jag funderar fortfarande över hur min drömprins ska vara. Om det ska vara en prins eller prinsessa. Om egenskaper, för det verkar ofta bli fel när jag väljer sådär spontant, på känsla, passion, jag vet faktiskt inte hur folk gör med det där. Hur de lyckas; de som lyckas. Jag är inte bitter, jag är bara i ett dödläge. Jag ligger lågt just nu, funderar på vad jag vill egentligen.

 

 

När jag var liten drömde jag om att ha älskare. Om passionerade kärleksaffärer och förbjudna romanser. Om att skriva böcker som skulle publiceras. Om att leva lite lagom bohemiskt. Jag är ledsen att jag är efter, men det där med att låta en bebis växa i min livmoder är fortfarande science fiction för mig. Det är säkert det största som kan hända en, men det är inget jag medvetet har längtat efter sen jag var liten flicka. Jag tror inte att kvinnor föds med moderskänslor. Jag vet att vi föds med den biologiska möjligheten att föda barn, men jag tror inte att det är samma sak.

 

Det är konstigt att växa upp.

Jag ser om ”Sex and the city”, alltså serien, inte filmerna, för kanske femte gången. Det var länge sen sist och min blick har förändrats. För det är sorgligt, är det inte det? Fyra framgångsrika coola kvinnor, som för det mesta ändå bekymrar sig över att de kanske aldrig kommer att gifta sig med en man.

 

 

 

Jag såg ”Bridesmaids” ikväll. En bra film, på många sätt och vis. Positivt med den:

  • tjejerna får vara roliga på samma sätt som killar brukar vara
  • killarna har biroller, på samma sätt som tjejerna brukar ha
  • den tjocka, fula tjejen är inte bara ful och äcklig, som brukar vara hennes roll, utan hon är framgångsrik, cool och låter ingen sätta sig på henne
  • äktenskapet får skitdålig reklam
  • tjejerna ser vanliga ut (någorlunda i alla fall), och den som är snygg på det sättet som alla tjejer brukar vara i film, är den som jag som publik hatar, genom huvudkaraktären
  • det är sjuk humor

Dåligt med den:

  • den kvinnliga huvudrollens stora passion är att baka, och han som flirtar med henne är polis. Not very twisted i genusrollerna alltså.
  • den tjocka, fula tjejen får visserligen vara sexuell, men måste ändå vara lite wacko, och givetvis tända på mat för att illustrera att hon är fet.
  • även om äktenskapet kritiseras lämnas den delen av historien olöst, outvecklad. Jag skulle vilja se mer här.
  • även om tjejerna ser normala och ”ostajlade” ut har de fortfarande överlag kjol. Främst huvudrollsinnehavaren, som ständigt har superkorta outfits som blottar ben så mycket som möjligt. Kan tyckas som en petitess, men drar ändå ner helhetsbetyget lite, när nu intentionerna var så goda.

Jag sitter och önskar mig en riktig ”Sex and the city”. Där det är bra att ha legat med många om du är tjej, där en knullista är något att stolt visa upp som bevis på att du har levt, att du är bra i sängen. Där Mr Big får framstå som det satans asshole han är, som visserligen är sexuellt attraktiv, men knappast en man att ha ett lyckligt förhållande med. Där kvinnor slutar ifrågasätta sig själva, förändra sig själva, så fort det är något fel i förhållandet. Där allt sex diskuteras, även det avvikande, högt i tak tack, om du är en fucking expert på sex och skriver kolumner om det vill jag inte ha fryn på näsan så fort det blir lite bondage eller något annat som avviker från normen. Där Carrie får ha en svullen mage efter att hon ätit, och har kommit över det där med att man fiser ibland och; håll i er nu; kan bajsa på toaletten när hon är hos sin drömprins. Ja, så som människor gör. Även kvinnor.

 

 

 

En grej som också var riktigt fint med ”Bridesmaids” var poliskillen. Som jag först avfärdade högt och sa ”är det den här snygghetsnivån vi kan kräva när vi nått a certain age?” Men som snart visar sig vara det mysigaste, gosigaste. Ungefär som Steve i ”Sex and the city”. En barnslig bartender som kan prata om sina känslor.

 

Det är klart jag också vill ha ett förhållande som fungerar.

Men vad jag absolut inte vill, och som jag tror är väldigt vanligt, är att livet ska bli som för Rita i ”Bridesmaids”. Som är gift med en man som gör sex till något meningslöst, och har tre tonårskillar som säger ”fuck off” till henne och smetar sperma över täckena. Självklart är detta en överdrift som ska verka rolig på film. Men säkert är det många i förorterna som känner igen sig. Se på mannen som Lilian, Annies kompis, ska gifta sig med. En ful karl med bra betalt jobb. Hon har ångest över att lämna sin lägenhet, lämna sitt forna liv bakom sig. Är det vuxet att ta klivet? Eller bara en fåfäng prinsessdröm från när hon var liten?

 

 

Vad är bäst? tänker jag. Hur många skilsmässor ska det få finnas, innan det kommer vettiga filmer om hur den där eviga kärleken egentligen ser ut? Jag ville se mer av Rita, som fastnat i den hopplösa drömmen och mest av allt vill ha en sexuellt utlevande möhippa som hon kan leva på minnet av i flera år framåt. Jag älskar när perfekta Helen börjar gråta i bilen, och det är ett sånt tillfälle för Helen och huvudkaraktären Annie att bli vänner, make peace, se: även denna rika perfekta übersnygga bitch är en människa.

Och istället ler Annie och säger ”Det är första gången jag ser dig ful. Det gör mig bara så lycklig.”

 

 

När jag var liten såg jag ”Den lilla sjöjungfrun” gjord av Disney, där Ariel var en trådsmal sjöjungfru med långt rött hår och hade den perfekta rösten av Sissel Kyrkjebø. Hon sjöng och förtrollade sin prins, men var tvungen att ge upp hela sitt liv för att bli en del av hans.

Jag tror att vi alla inser idag hur jävla bullshit den drömmen egentligen är.