Hur man undviker våldtäkt

Julian Assange ska utlämnas till Sverige, och jag vet inte hur ni känner, men jag är i alla fall väldigt glad över detta. Assange har sedan han blev gripen för att ha våldfört sig på två svenska kvinnor under sitt Sverigebesök, ja det är väl ett år sen nu eller nåt; hela tiden sagt ”jag är oskyldig”. Han lägger även gärna till ”det är en konspiration!” Fine. Han får gärna säga att han är oskyldig. Men som alla misstänkta gärningsmän är det brukligt att han förhörs i domstol. Att han blir häktad.

 

Debatten i skvalvattnet efteråt talade dels om hur Assange borde stå över lagen för att han skapat det fantastiska Wikileaks. Vad nu detta har gemensamt med varandra. Dels handlade det om hur lätt det är att bli fast för våldtäkt i Sverige. Att det kanske egentligen inte alls var våldtäkt det handlade om, och hur avgjorde man egentligen det? ”Sverige är feministernas Afganistan!” lät det. What? Är det? tänkte jag, och blev genast besviken på att jag inte upptäckt detta tidigare.

 

Men alla som läst ”Flickan och skulden” av Katarina Wennstam, eller själv hamnat i den obehagliga situationen, vet att du inte anmäler en våldtäkt för skojs skull. Det är ett skambelagt brott, och många är de gråzoner som kampanjen ”Prata om det” vittnade om. Har du gått med på sex fast du egentligen inte kände för det? Du är inte ensam. Jag har själv blivit knullad dagen efter, och kommit in på toa och känt att det där egentligen inte var okej, men vad skulle jag säga? Genom att ligga i hans säng tänkte jag att det var mitt fel, att skit samma, även och jag kände mig smutsig och lite dum resten av den nyårsdagen. Särskilt som han var kompis till min chef och mina arbetskollegor. Först flera år senare vågade jag säga till mig själv att det gränsade till våldtäkt. Men skulle jag anmäla? Nej. Det skulle jag aldrig orka.

 

De flesta våldtäkter sker av förövare som står nära offret. Kompisar eller till och med pojkvänner. För ett tag sen var det till och med en flickvän som våldtog sin ex-flickvän i en tvättstuga.

 

Ofta tycker jag att debatten låter stenålders. Som när man säger åt kvinnor att inte gå ut efter mörkrets inbrott, när det är en våldtäktsman som härjar. Passa er liksom, stora stygga vargen är här och han kan inte tygla sina lustar! Vad är det för tjaffs, allvarligt talat. ”Jag vill veta vad du ska säga till din son”, som Andrea Gibson säger (i stressen denna morgon hittade jag ingen länk till detta, får gärna infogas av nörd).

 

På forumet ”Genus och jämställdhet” som jag är med i på facebook brukar det vara intressanta diskussioner nästan jämt, och idag postades den här av en av deltagarna. Jag tyckte den var så suverän att jag la upp den här, till allmän beskådan. Visa för din son, vet ja. Så slipper han bli som Julian Assange.