Funderingar kring skjutningarna

Och så var det en till som blev skjuten.

Vi är uppe i åtta st nu, ouppklarade mord i Malmö den senaste tiden.
På nyheterna har de intervjuat folk som säger att de vill flytta härifrån. Det vill inte jag. Pappa frågar om jag inte är rädd. Det är jag inte. Jag har mina gator där jag är rädd, men det är ofta rätt osäkert varför.
Jag antar att det finns en tanke bakom att man i alla nyhetssändningar och tidningar skriver att skotten avlossades ”mitt i centrum”. För oftast handlar det inte om mitt i centrum. Visst, det har varit lite varstans i hela stan, men det senaste var Fosie.
Visst, det har varit en skjutning precis utanför mitt jobb. Förra året, ”hörde ni?” sa kunderna och jag skakade på huvudet. Kassamaskinerna och musiken var för hög. Jag var för inne i mina egna tankar.
Ilmar Reepalu säger att det handlar om två parallella samhällen. När Lasermannen två, Peter Mangs, härjade, ringde pappa och frågade om jag inte var rädd. På sätt och vis, ja, mot slutet lite grann, eftersom mannen hade uppenbara problem med att sikta. Han verkade skjuta lite vem som helst.
Och här blir det lite äckligt. Jag är inte rädd för att bli skjuten, för att jag inte ingår i nåt gäng. För att jag inte rör mig i de kretsarna. För att jag inte är som dem?
För när man pratar om två parallella samhällen, där det ena är nån sorts gangstervärld med maffiauppgörelser, så förutsätter det att det finns två typer av människor. Är detta segregeringen? Sverigedemokraternas ord i allas öron, på allas läppar plötsligt.
 
 
Lasermannen två och Behring Breivik var rasismens ansikten. De som ansåg att Europa håller på att islameras, som Sverigedemokraterna också anser. De som betraktades som galningar i pressen. Galna seriemördare, inte personifierade vi oss med dem? Peter Mangs bodde ett stenkast ifrån min lägenhet i Slottsstaden. Slottsstaden som är de rikas kvarter, här bor äldre människor som jobbat hederligt i hela sitt liv, här ser man inget hundbajs på trottoarerna, här har folk tjocka pälsar och betalar med tusenlappar när de handlar.
Behring Breivik hade blont hår och såg ut som en av oss. Han var lite av en enstöring, men hans grannar kunde aldrig ha tänkt sig detta om honom. Kvällstidningarna kunde inte ens med att kalla honom terrorist. Han är ju en av oss? Han måste haft en dålig barndom eller nåt.
På nyårsnatten skjöts 15årige Ardiwan Samir ihjäl. Kanske var det först då många kunde se det här våldet för vad det verkligen är. Inte obegripliga uppgörelser i en parallell värld långt borta från oss vanliga. Utan kallblodiga mord, och de sker mitt ibland oss.
För en 15åring kan inte anklagas för att ha gjort något så hemskt att han bör avrättas för saken. Eller hur? Hur mycket maffiaskadade vi än blir av Kvällstidningarnas ord om uppgörelser i mörka gränder, av deckardrottningarnas intriger och Beckfilmernas mystiska män, så är det nu det blir på allvar.
Mitt i allt snack om parallella samhällen och vapenkontroll, patrullerande poliser och Beatrice Ask, tänker jag att det är viktigt att vi återigen betonar: detta är inte en vi mot dom-situation.
Vi har fortfarande med galna mördare att göra. Vi har fortfarande med avvikelser vi inte vill personifiera oss med att göra. De som mördar är brottslingar, och de ska jagas och sätta i fängelse.
Men gängbråk är inte synonymt med invandring. Folk ska inte behöva säga i Aktuellt att de vill flytta från Malmö. För Malmö är mycket mer än sina gängbråk.
Precis som Slottsstaden är mer än sin Peter Mangs.
*
Och jag vet: jag är varken journalist eller politiker. Jag har inga svar och funderar fortfarande fram och tillbaka i cirklar. Jag är också rädd ibland sent om kvällarna, och blir irriterad och bestört på polisen och ledsen för de drabbade familjerna.
Men jag kommer inte att flytta från Malmö.
Jag kommer inte att köpa bilden av Malmö som en gangsterstad.
Precis som jag inte köper bilden av alla män som outvecklade idioter, som mitt ex, som redan kastat sig in i en ny relation, reflektion bortblåst.
Det krävs ork och jobb för att inte köpa fördomar rakt av, för att inte dra alla över en kam. Men det är ett jobb vi måste lägga ner. Om vi vill vara vuxna och vettiga människor i den här världen.