Båstad är den enda stad jag vet där man kan stå i kö i en timme för att komma in på ett ställe, där vip-köer rullar på från öppning till stängning, en vanlig sketen lördag ska det tilläggas, utan att man kommer in. Pepe’s Bodega har tillsatt en liten brattig 20-nånting, som vi andra ska flockas kring och visa upp oss och våra senast inhandlade Pradaväskor och våra flashiga kompisar för. Behöver det tilläggas att jag inte äger något sådant?…
Min systers kompis Ingrid berättar för mig om 20-nånting-bratten. Hon känner honom från skolan. ”Alltid när vi är ute i Ängelhom kommer han fram och hälsar, för där känner han ingen. Men här i Båstad är man inte värd nåt.”
Mycket riktigt. En snabb blick ger han oss, och vi är förpassade till kön igen, med överförfriskade killar som röker i mitt öra och retliga kompisar som sitter på andra sidan plexiglaset, inne i härligheten. Eller härligheten? Grejen är att vi pratar om Pepe’s Bodega. Ett ställe som på sommaren må vara ett kändisspottarställe av viss auktoritet, men som under resten av året knappt kvalar in på min top 10. Mina två bästa minnen härifrån är när jag spontan-gick ut och en kille med sombrerohatt stötte på mig i baren. Samt förra gången jag bestämde att jag aldrig skulle gå hit mer, när jag stod i toakön och störde mig på hur lång tid tjejer tar på sig på toaletten, var klädd i egensydda kläder och kände att min otränade lite-mage-putar-ut-stil mest gjorde mig deprimerad. Så vad gör jag här? Tja. Ibland har desperationen ett ansikte. Mitt.
Och en taxi till Ångelholm kostar 700 spänn, Emma och jag är bara två st.
Staden Båstad gör mig svagt kräksjuk, och har så gjort sedan jag gick där på högstadiet.
Till storlek jämlik med vilket sketet Laholm som helst. Och visst finns det fina gränder, gamla väbevarade gator med kullersten som man bara får köra enkelriktat på. Och visst, vid torget ligger det en märkesbutik. Och visst, det finns kändisar som har sommarställe här. I Kattvik nära Båstad badade Richard Gere naken med en mörkhårig skönhet för typ tio år sen och Ernst Billgren är här varje sommar minsann, säger han till stadens glansiga försök till nöjesguide; ”angtre”.
För mig är det dock svårt att frånkomma den ständiga slutsatsen att Båstad är en lilliputtstad med stora självbildsproblem. Vi står i kö, jag, Ingrid och Emma, och förundras över hur sakta vi rör oss framåt. Klockan blir ett och ett av plexiglasfönstren går nu att ta bort. Ingrid kryper in där och blir glatt mottagen av sina kompisar. Emma stönar över att hon har för mycket ärlighet i sig och ”dessutom är jag inte storlek 34”. Själv funderar jag i några minuter (jo, faktiskt!) över möjligheten att lämna kön och gå fram till de där viktigpettrarna till vakter, ge dem några smakprov på mina uppercuts, raka och sidsparkarna, vad hon nu kallade dem, min ascoola boxtränare. Detta har jag hunnit bli relativt nykter när jag tänker, frustrerad som mitt femtonåriga jag över att inget händer; ”inget händer!” Vad som helst för att något ska hända…
Nästa gång du går ut i Båstad: ta på dig kläder du aldrig skulle ta på dig annars.
Känn nån du helst inte vill kännas vid.
Döp om dig till von Sydow. Bli släkt med kungen. Bli ihop med Carola. Eller nästa gång du går ut i Båstad…
gå inte ut i Båstad.
Facebook-sida