Malmöfestivalen 4.

Vad skriva om tisdagen?

Läsning = bra. Jag känner mig som drottningen och det är väl positivt.
Konstaterar återigen att inget blir roligt om inte kaffe.
Kan inte fokusera på vad som är viktigt och vad inte.
Missar Moneybrotherkonserten; ja hela!; ser delar av Laura och Olivia. Pratar med en Niklas som är glad, förfriskad, snart ska in på scen och inte ens kan rekommendera det de ska framträda med. – Folk kommer att gå nu. Vi ska bara sitta och prata om det vi ska göra, haha, jag är jävligt tveksam till om det kommer funka faktiskt!
Missar Cornelia.

Jag får ny läsning av Lovisa, på lördag på ett vernissage på designgalleri. Cool grej! Är detta nåt nytt som kommer inträffa fler gånger? Spännande och hur som helst säger jag ja. Min kalender säger ju inget annat.

Det blir vin på en parkbänk vid kanalen. Björn kan allt man behöver veta och inte behöver veta om kända byggnader, efter sin tid som guide. Jag gillar bäst storyn med den 16åriga älskarinnan och döden i badkaret, gasen som läckte. Begravningen med blomsterkrans från gasverket och Malmö flickskola, haha!
Jag återberättar den på fyllan i ett annat kök, men det visar sig att alla inte skrattar lika mycket.

Jag tar hastiga beslut, skickar iväg mitt liv på satsning; – och det ger utdelning!
Jag älskar när det händer……

På vägen hem försöker vi ta oss upp i hissen igen.
Men nej.

På onsdagen åker jag till Växjö och spelar in dikter till en samlingsskiva, Absolute Poesi, kommer ut i höst. Studiefrämjandets regi och initiativ. Och Marie Nilssons. Det är jag, hon, Erik Härstedt, Maries kompis som jag aldrig minns namnet på, och Tant Ulla. Får jag skryta med att jag sätter mina två på tio minuter? Jag är lite nöjd med det…
Och Erik och Marie har jävligt bra dikter på g!

Träffar Nauras, Johan och Sara. Funderar över om jag borde kontaktat någon annan. Det har velats fram och tillbaka, det ska villigt erkännas. Och jag ljuger om jag säger att en del av mig inte hoppades stöta på honom på gatan.
Men efter vad som hänt är det kanske bäst att ta det lilla lugna? Förr eller senare möts vi ändå.
Och den dagen; – den dagen.

Att vara i Växjö får det att kännas som att jag aldrig kom härifrån.
Men det gjorde jag.
Och även om nya De luxe är fint inrett, toaletterna på övervåningen ett gudomligt mirakel; så nej.
Jag är så glad att jag lämnade den här staden. Jag längtar inte tillbaka.

Nu ska jag skärpa mig och gå på Standup på Hedmanska gården.

Bild 1 på kanalen, här satt vi på ett ungefär=). Eftersom jag inte har ersatt min kamera än snodde jag bilden från flickr…
Bild 2 på Hotell Hilton, ser ni den glasade rektangeln mitt på? Det är hissen…