Malmöfestivalen 2.

Fortsätter med lanserandet av knästrumpor som stil. Rebecka: – Jag körde på det skitmycket 2003. Skolflicksstilen med rutig kjol och knästrumpor. Killarna gillar det verkligen!
Jag med.
(Lägg märke till de gyllene skorna, mina nya. Snyggaste ni kan tänka er, inte sant?)

Stiger upp klockan ett och det är faktiskt inget konstigt med det. Har då sovit åtta timmar.

Får en humanare tvättid än den jag skulle haft; 6 – 9 imorgon bitti…
Hänger för mycket vid msn.
Lovisa hör av sig och undrar om jag kan hoppa in och läsa på tisdag kväll istället för Josef Hoffert. Jag jublar! Om jag kan?! Får lite dåligt samvete för Oscar, eftersom vi pratat om det här igår, om hur båda så gärna ville läsa på Malmöfestivalen. Samtidigt: det var mig hon ringde till, eller hur. Jag frågar om det: – Var ni inte egentligen för många tjejer? Vill ni inte hellre ha en kille?
Lovisa: – Du får gärna byta kön om du vill.
Jag: – Jag tror inte jag hinner det.
Slutar i alla fall med att jag får 25 minuter, som andra poet att gå upp. Se mer info på Min profil, här vid bilden till höger.

Rebecka hör av sig och undrar om vi ska ta en promenad utan bestämt mål.
Slutar med att vi går till Ordtältet och ser två underliga danskar. Är danskar alltid underliga? En poet + en kille som står och slår, prasslar, låter med saker i bakgrunden. En mjukiskanin som sjunger ”I’m singing in the rain” och stampar takten med foten. På slutet bjuder de upp till dans, och publiken som är mindre än tio personer (och då räknar jag in han som presenterar samt ljudkillen och hon som fotograferar) ställer sig motvilligt upp. Vi är svenskar, vi är inte så levnadsglada. Efter dansen får vi varsitt instrument att låta med. Jag får en visselpipa med en ständigt sorglig ton. Inte ens när man försöker få den att busvissla låter den glatt. Det är både frustrerande och vackert.
Mer om Claus Hoxbroe och dansk beatnic-poesi kan du hitta här: www.beatnix.dk/

Så här såg han ut.

Jag och Rebecka enas om att danska är ett sexigt språk, och att en dansk pojkvän är vad man önskar sig just nu. Konstig poet eller slå-på-såg-nisse eller inte.


Sen går vi genom stan och funderar över hunger eller icke hunger. Vego-ståndet Astrid och aporna ska precis stänga igen och annonserar ut korvar för en tia. – Bara starka kvar! Två st!
Det är helt enkelt ett kap.
Med stark senap på inser man att om det fanns förkylning i kroppen är den nu åtminstone bortskrämd.

Vi tar en omväg hem och jag gläder mig över att jag hela tiden vet var vi är. Malmö, jag börjar behärska dig!
Jag berättar för Rebecka om långfredagen och brännmärket.
Hon berättar för mig om manodepressiva killar och svårigheten i att ta sig loss.

Imorgon ska jag producera fler skivor och njuta av att inte behöva gå upp kl 6.
Nu svider det i mina ögon, godnatt.