Jag verkade inte på väg att dö. (obs! Ta fasta på detta.)

Jag känner att det var länge sen jag uppdaterade, att mest därför borde jag göra det. Lite hemma sjuk egentligen. Men man orkar inte spela död på sängen HELA tiden….

Så jag försöker blanda lite visdomsord från dagarna som gått, med bilder från de veckor som förflutit. Allt i en enda röra, men det är också precis så jag upplever det.
Kognitiv beteendeterapi = "Om du gör som du alltid har gjort kommer du att få det du alltid har fått." Kortfattat.
Det lite tragiska är att min hjärna begriper detta, ansiktet ler och nickar. Medan kroppen tänker "skit i det där, det låter tråkigt", och hjärnan drömmer hyllningssånger på nätterna med uppåt-väggarna-fantasier om "life is more than this, life is more than this". Det logiska förnuftet har hårda tider i min värld. Jag har konstaterat det förr, men jag konstaterar det igen.
Därmed inte sagt att vi inte tar upp kampen…
När jag blir sjuk, är när jag har som mest att göra, och när det mesta av detta berg av saker känns roliga och livslust-motiverande. Det verkar tråkigt att kroppen tydligen inte klarar av för mycket roligt. 
Massor med utflyttning och sånt, orkar inte riktigt med det idag. Eller alls, när jag jobbar så här mycket. Idag är jag ledig, och sjuk. Känns svensson och deprimerande. Men också som att kroppen får säga sitt, och att den väntat på det länge medan jag letat efter ett läge som aldrig kom. 
Drömde översvämningsdrömmar och vaknade med Catrins huvud i mitt knä, jag skulle tydligen ta hand om henne eftersom hon var helt paralyserad av chock, och jag med. Det var flodvattensvågor och bilar som sjönk och allt som skyddade oss var glasdörrar som hotade ge vika. Vi hade kommit till den punkten nu, det är dags, nu ska vi dö. Jag vaknade svettig och var tvungen att dubbelkolla Bergsgatan och innergården, nejdå ingen översvämning, allt verkade i sin ordning. Jag verkade inte på väg att dö.
Det är ett inre intermezzo och varför nu någon skulle vara intresserad kan man tänka. Men vi lever i ett bloggarnas tidevarv, så var och en av oss får fortfarande stå ut med lite egocentrisk kaskadkräkning då och då. Eller låta bli, det är fortfarande ett fritt land. Som man tjatade om som argument till det mesta en gång i tiden.
Arbetet med fjortisromanen är inne i researchfas och det känns motiverande och eggande. Jag går seriöst in för det och läser och antecknar. Det är Per Nilsson, det är högt och lågt, det är fjortis.se och det är faktaböcker och en seriebok av Coco Moodyson. Det har varit "Fjorton suger" och det ska bli "I taket lyser stjärnorna" och den där boken som Joss tipsade om.
För att inte tala om de underbara boktitlarna jag skrivit ner inför djupdykningen i 90-talet; "Emo boy: nobody cares about anything anyway, so why dont we all just die?" av Steve Edmond. "Nothing feels good: punk, rock, teenagers and emo" av Andy Greenwald. Och "Hånglade någonsin Scully och Mulder och var den lila teletubbien verkligen gay?" av Sara Ersson och Åsa Lovén….
ur min dagbok från ’96 (15 år gammal): "Jag och Amira är hippies! I 2 dagar har vi haft flätor och läderpannband. Det hela började med att Amira spådde mig. Korten sade att jag skulle uttrycka mer kärlek, det finns så mycket att ge!! Och hippies har ju kärlek som huvudtema, dessutom gillar jag starkt hippies. 
Tyvärr är det inte så inne att vara hippie nu, verkar det som. Hade varit lättare att bli punkare… Varenda kotte GLOOR så att ögonen skulle kunna trilla ur dem. Och så ger de fjantiga kommentarer… Vissa undrar om man har förändrats nu. Men i min själ har inget ändrats."
ur "Tonåring – Om livet med nästan vuxna barn" av Ingrid Gråberg och Jenny Kiefbom: ""De märkliga pendlingarna i mognadsnivå är alltså något typiskt för tonåren, och betyder inte att den tidigare så kloka pojken eller flickan plötsligt har blivit självisk, förlorat förmågan till empati eller tappat verklighetsförankringen. Han eller hon har bara ett tufft jobb att ta sig igenom, som kräver lite även av er runt omkring."
ur "Georgia Nicolsons dagbok: Akut uppdatering av hångelskalan" av Louise Rennison: 
"00:00
Vad tycker jag? Vad menar han med det? Hur ska jag veta det? Om det är någon som vet vad jag tycker så inte är det jag i alla fall."
Förresten har jag funderat över det här med en recension av "Watchmen". Och jag tror inte det blir nån, faktiskt. 
Däremot kanske jag ser om den en dag. Lyssnar rätt frekvent på soundtracket, och då främst låt nr 7; "Pruit Igoe & Prophecies" av Philip Glass. Det vill säga han som utöver Danny Elfman och John Williams gör bäst filmmusik i världen.