Intervju med Mia, Mirjam och Karl…

… eller som de heter i verkligheten, då:

201407211942

Anna  Hägglin (14 år), Lo Salmson (15 år) och Ludvig Jonathan Särnklint (16 år).

Jag åker till en slätt i utkanten av stan, där vid en liten klubbstuga sitter teamet och väntar på lunchen, som idag hämtas från ett matställe i Västra hamnen. Det är mycket som ska roddas med när det görs film. På trappan till den lilla stugan har Lo gosat in sig i en av de blå-vit-mönstrade morgonrockar som jag alltid tycks se dem i. ”Ja, vi har ju jämt på oss de här när vi träffas!”

”Ja, precis! En mycket konstig film, det här, där alla går runt i morgonrock hela tiden!”

Det är sista inspelningsveckan, och visst ser de lite trötta ut. Men så fort alla tre samlats på gräsmattan och tagit för sig av lunchlådorna, och jag så smått börjar med frågorna, skiner de upp och pladdrar på i mun på varandra, glada och uppspelta, fulla av energi. Med på intervjun är också Johanna, som varit med som statist i filmen, och vunnit en tävling där priset var att få vara med på en inspelningsdag.

Hur är det att spela huvudrollerna i en film?

Anna: Läskigt. Och väldigt, väldigt, väldigt roligt. Så det är blandat liksom. Fast nu när det gått så lång tid har man vant sig, så det är inte lika läskigt längre.

Lo: Det är jättespännande. Det har varit en av mina största drömmar att i alla fall få vara med i en film. Förut har jag inte vågat prata inför folk. Och när man går på casting är det ju bra om man vågar snacka med folk.

Ja, hur löste du det?

Lo: Jag har varit på läger där jag utmanat mig själv att ta mer plats, våga mer. DNG360° (kurs för unga i ledarskap och självförtroendeboost). Jag har också varit ledare och sånt där, och det har verkligen varit jättebra.  När jag sökte till den här filmen tänkte jag att jag kanske kunde få en statistroll. Jag trodde verkligen inte att jag skulle få en av huvudrollerna.

Ludvig: Det känns overkligt. För liksom… hur långa svar får man ge.

Det är till en blogg, jag har inga begränsningar!

Ludvig: Det är ett jobb, uppenbarligen liksom. Jag har jobbat på dagis, café och i affär tidigare, men skillnaden här är att det blir något…

Anna: Det här kommer liksom pågå nästa år också.

Ludvig: Ja, precis. På café är det mer ”Ludvig, vi behöver kaffe. Och då la man i ett kaffefilter och kaffe, och så blev det kaffe. Det här är mer… det låter cheezy att säga det, men magiskt. Och att det är så många som jobbar. Alla är beroende av varandra.

201407211943

Har ni hållit på mycket med teater tidigare? Filmroller?

Lo: Både ock. Jag har aldrig direkt spelat teater på fritiden. Varannan sommar brukar jag vara på teaterläger. Och så har jag gjort små kortfilmer med mina småsyskon. Du vet det där humorprogrammet ”Gabba-gabba”? Vi har gjort en version som heter ”Wabba-wabba”, med egna sketcher. Oftast är det att man har nån idé och skriver ner lite punkter. Vi brukar inte ha något direkt manus, utan vi improviserar.

Anna: Alltså jag har aldrig varit med i film tidigare. Jag har spelat teater i sju år, men inte film. Teater Lukkan heter det, det är för unga mellan sex och sexton, och så har man olika föreställningar per grupp. Vi brukar spela på Palladium i Malmö.

Ludvig: Jag har hållit på med teater lite, men jag tyckte inte alls om min teaterlärare så jag slutade. Alltså låt mig förklara mig: hon blev jättearg på oss, på en grupp trettonåringar, för att vi inte blev klara med vår pjäs. Fast att vi fick för lite tid till att jobba på den, hon ville bara att vi skulle göra övningar hela tiden. Nu går jag på MAF. Jag var statist i Linda-Marias ”Som en Zorro”. Sökte till rollen som Zorro men fick inte det. Jag bröt foten.

Va, vad hände?

Ludvig: Nej, men det måste vi verkligen inte prata om.

Det fnissas och pikas i gruppen.

Var det en olycka?

Ludvig: Nej, det var bara mitt eget fel. Jag hoppade från en brandstege. Så! Nu pratar vi inte mer om det.

Vad är det bästa med att göra film? Och det sämsta?

Ludvig: Det sämsta kan jag redan, att…

Anna: … det är en massa omtagningar. Om man jämför med teater är det jobbigare. Där är det bara en gång.

Ludvig: Rent personligen är jag inte någon som gillar att stå i centrum. Sen är det pressen av att man alltid måste hålla sig på topp. Kaffefiltret kan jag sätta i vare sig jag är på bra eller dåligt humör. Men ska jag spela en scen på topp måste jag vara på topp, och det är det nog det värsta.

Bästa är nog alla människorna man får jobba med. Ett helt underbart gäng.

Anna: Det är nog det jag också tycker är det bästa. Det värsta kommer vara när det är slut.

Ludvig: Ja jag försöker bygga upp mig mentalt för att det ska ta slut.

Lo: Jag håller nog med om det ni har sagt. Första gången är det lätt att ha en känsla och få fram den. Sjunde gången är det inte lika lätt. Det bästa är alla man fått lära känna. Jag har lärt mig så mycket om mig själv! Saker jag gör, typ små tics man har.

Vad menar du, tics? 

Lo: Som att man alltid sitter och gör så här (hon klappar sig på benet), eller att jag ofta rycker på axlarna när jag pratar. Det är kanske inte så konstigt till vardags, men när man ser en film där nån alltid rycker på axlarna när de pratar, då ser det lite konstigt ut.

Johanna hoppar emellan med lite frågor hon skrivit ner. Johanna har också hållit på med teater, det visar sig att även hon går på MAF. 

201407211946

Hade ni läst boken innan ni gick på castingen?

Anna: Jag läste den när jag fått reda på att jag skulle på castingen.

Lo: Jag hade råkat läsa den tidigare, på en skidsemester jag var på. Jag gillar förlaget (Gilla böcker) så jag läser alla deras böcker.

Ludvig: Nej. Jag har svårt att koncentrera mig, jag läser sällan.

Hur fick ni reda på att det var just ni som fått huvudrollen?

Anna: Jag blev uppringd. På en mattelektion. Först la jag bara på. Sen tänkte jag å nej! Det kanske var Linda-Maria. Så ringde jag upp och då var det det.

Ludvig: Jag satt också på mattelektion. Fast jag sa bara ”jag har ett samtal” och så gick jag ut.

Lo: Jag var också i skolan. Vi hade utelektion. Hon ringde typ fem ggr, så då började jag fatta att det var nån som verkligen ville något.

Anna: Hon ville inte att vi skulle lägga ut det, för att de andra som var på castingen inte skulle veta.

Tror ni filmen kommer bli bättre än boken? 

Anna: Jag tror det är svårt att säga (Varpå jag skrattande inflikar ”Säg bara nej!”).

Lo: Det är lite som två olika historier. Boken är ju mer som en bok också. Man måste alltid göra om historien så att det passar formatet.

Ludvig: Karl har väl större roll i filmen? Så för honom är det ganska bra.

Var fick ni intresset att vara med i en film?

Ludvig: Jag har alltid varit en teaterapa. Jag sprang runt med kostym och gjorde röster. Jag har alltid tyckt att skådespelare är häftiga människor, och tänkt att det måste vara ett svårt jobb. Och det är det verkligen, det kan jag säga nu.

Anna: Jag har alltid spelat teater. Gått på castings ibland, alltid drömt om att spela in film.

Lo: Jag har också alltid spelat teater. Sen fick jag ett ryck för några år sen och gick med på en statistsida och började gå på castings. ’Det hade varit coolt att vara med i en film’, har jag tänkt, men chansen att spela huvudrollen har känts så långt borta.

De pratar om sidorna statist.se och filmcafe.se, som ju kan vara tips för folk med teaterdrömmar.

När kommer filmen visas på bio?

Alla: Februari 2015 eller hösten 2015.

201407211944

Och så mina frågor igen.

Har någon scen varit extra svår att göra?

Anna (vänd mot Ludvig): Idag för dig väl?

Ludvig: Idag!

Anna: För du hade typ två repliker.

Ludvig: Ni fick i alla fall vara lättklädda! Jag hade på mig svarta jeans, svart tröja, satt med en nakenhund i knäet som slet sig och ville loss.

Skådespelarna berättar såna saker som man själv inte ens tänkt på. Som att det visserligen är skönt med en varm sommar, men helt förbjudet för dem själva att sola. Hur skulle det se ut? Om Mirjam plötsligt från den ena scenen till den andra har blivit solbränd!

Anna: Väldigt känslomässiga scener är svårt, där man inte känner så på riktigt, men man måste gå in i att känna så.

Har du något knep du använder dig av då?

Anna: Dels finns det ett stift man tar under ögonen så att man börjar gråta. Men en scen där Lo var med, gjorde vi en övning inför, så att vi skulle komma in i rätt känsla. Man kan tänka på nåt som har hänt också, som har fått en att känna så.

Lo: Jag tycker det kan vara svårt att få det att låta som att replikerna inte är repliker, utan bara kommer ur huvudet, i stunden.

Jag har haft lite lättklädda scener också, där man bara ska vara i underkäder. Första gången var det lite obekvämt.

De berättar att de ofta gör uppvärmning. En där de sjunger ”Bäbä vita lamm” på olika sätt, som att de är fulla, t ex.

 Skulle ni säga att ni är lika era rollkaraktärer?

Ludvig: Ja.

Anna: När jag läste boken kände jag igen mig i Mia. Hade jag fått rollen som Mirjam hade jag också blivit glad, men inte känt samma självklarhet att jag skulle kunna spela henne.

Ludvig: Jag har alltid tyckt om Karl. Jag kan se mig själv lite grann i honom. Han beskrivs inte som en känslomässig person. Agerar från här (pekar mot huvudet) och det har jag känt igen mig i. Han har en lite besserwissrig nördig sida, ”jag tror alltid att jag har rätt”, typ. Så kan jag också vara. Halveremit, lugn, jag vet inte, jag känner igen mig.

Han vänder sig mot Lo: Och du då? Har du haft många äldre män?

Lo (skrattar): Nej, jag känner kanske inte igen mig så jättemycket. Mirjam är en lite jobbigare person än vad jag är. Så som jag är ibland när jag är jättejobbig, men hon är så hela tiden. Jag kände också igen mig mer i Mia. Fast man känner igen sig på nåt sätt i att man har samma tankar som de har.

Ludvig: Vi kan alla känna igen oss i det här med att växa upp. Filmen drar sig bra till våran ålder, just tonåren.

Hur är det att ha Linda-Maria som regissör?

Ludvig: UNDERBART! Man hade inte kunnat jobba med nån annan regissör, typ.

Anna: Hon har ju ofta byggt upp lite, men man får ändå komma med egna förslag.

Lo: Det är viktigt hur man mår också, hon är mån om en.

Ludvig: Man får alltid tydliga riktlinjer, men sen får man också improvisera.

Lo: Ja, det är bra. Att det inte blir fel ifall man råkar göra nåt fel.

Ludvig: Hon säger typ ”ni ska ta er dit. Men ni får ta vilken väg ni vill”.

201407211945

Vad har ni för framtidsdrömmar?

Anna: Innan ville jag jobba med musik. Men det har typ ändrats nu, i och med att det här hände. Så nu tänker jag att jag skulle kunna bli skådespelerska när jag blir stor.

Lo: Jag hade också kunnat tänka mig att skådespela. Jag vill aldrig har nåt tråkigt typ kontorsjobb. Sen vet man ju aldrig vad som händer i livet. Så länge jag kan resa mycket.

Ludvig (gör sig till med fånig, drömmande röst): Så länge jag kan åka till Paris…

Ludvig: Jag vet inte, för jag tycker musik jättemycket. Skådespela också. Så länge det inte är ett ninetofive-jobb, så länge det är ett fritt jobb. Jag vill inte sitta i en tight kostym bara för att dra hem pengar till ungarna liksom.

201407211947

 

201407211954

Sen får vi stanna kvar och se när de filmar en scen. Mia och Mirjam ska komma cyklande längs vägen vid den vackra ängen med högt gräs, som jag aldrig tidigare lagt märke till. Genom Linda-Marias kameralins är den förtrollande, som en sann reklam för staden Malmö. Så slänger de cykeln och rusar upp på ängen. Solnedgång och det är fortfarande varmt i luften. Fnissande brottar de ner varandra. Igen och igen får scenen tas, det har varit en lång dag för skådespelarna och när vi stjutsas hem sen är den fortfarande inte över för dem.

201407211949

201407211950

201407211951

201407211952

201407211953

201407211955

201407211956

 

201407211958

Den stora kranen med filmkameran på följer skådespelarnas rörelser, ljudkillen anstränger sig för att inte ljudbommen ska hamna i bild, inspelningsledaren hojtar om tystnad och backar uppför en kulle för att inte synas i bild, och producenten Helene agerar för kvällen vägspärr för att se till så att ingen använder den här cykelvägen just precis nu. Alla människor som springer runt med sina alldeles egna uppgifter för att få det här att bli en film till slut. Det är skithäftigt, rent ut sagt, och jag kan knappt bärga mig för att se slutresultatet…