Försök själv att skriva en recension när du har tappat viktiga delar av din hjärna

Men jag lovade ju Oscar Johansson…

Så här är den. Inte en korrekt recension. Snarare kanske ”Några reflektioner efter att ha sett The rocky horror picture show.”
 
 
 

 

”The rocky horror picture show” (1975) är a poor excuse for a film. Om jag är snäll. Något man bör se för Tim Curry; de stora tänderna och ögonen jag känner igen från en av mina favvo-evils som kardinalen i ”De tre musketörerna” (1993). En film min bror såg tre gånger om dagen under en period av sitt liv, då jag fungerade som den som läste textningen, eftersom han var minst sagt minderårig.

Anyway: Intrigen i ”The rocky horror picture show” är extremt löst sammanhängande. Ett lyckligt par som precis bestämt sig för att gifta sig, Brad och Janet, kommer på avvägar med sin bil i en mörk regnig skog långt ifrån allting. De hittar ett mörkt läskigt slott där de tänker fråga om hjälp. Här bor nån form av Dracula, en transvestit och en massa konstiga människor som dansar och ter sig allmänt vulgära i Brads och Janets ordnade värld.

Eftersom detta är en musikal sjungs det stup i kvarten. Exempelvis är det extremt vitsigt att namnet Janet rimmar på ”damn it” och Brad rimmar på ”mad”… I sann musikalanda är skådespeleriet lätt överdrivet. Vilket funkar bra för vissa, mindre bra för andra. Tim Curry, säger jag bara, återigen. Denna magnet. Denna under-fula skapelse, som i transvestitdräkt nog faktiskt är som bäst. Jag menar passar som bäst. Gör sig bra. Ja, ni fattar.

I sitt slott har Dr. Frank-N-Furter à la Frankenstein skapat en varelse av kött och blod. Denna variant är dock inget monster, utan snarare en mycket snygg, linblond, muskulös, solbränd sak. Frank-N-Furter som är allmänt sexuell och dras till allt och alla, gifter sig snabbt med sin skapelse. För att sedan förföra både Janet och Brad under två hemskt underhållande scener. Här utnyttjas det filmiska berättandet kreativt, då figurerna visas som silhuetter genom ett högst sedesam sängförhänge. Förförelseakterna är liksom startskottet för följande allmän djurisk utflippning. Vilket är skoj. Men jag funderar fortfarande över vad filmen har att säga mig.

Är man ett monster om man är transvestit?

Är i själva verket alla människor monster?

Kan Susan Sarandon verkligen sjunga?

Vill nån på riktigt leva så sedesamt och ordnat som Brad och Janet?

Dessa är frågor som inte förväntar sig något svar, men ändock finns där. Jag överlåter åt andra att tolka och sätta samman detta. Jag är inte den smarta ikväll.

 

I mina anteckningar har jag skrivit:

 

 

  • ”Introt” med en plutmun. Japp, det var ett tjusigt intro med en talande rödmålad mun. Lite Monthy Pyton över det.

 

  • Snygga övergångar. Man leker med gammalt filmbruk där man använde sig av olika typer av linser för att till exempelvis få till det.

 

  • ”Dont dream it, be it” – citatet som bortförklarar alla orgier i filmen, och får en att dras med i denna underbara lösgjordhet, som sedan givetvis visar sig moraliskt förkastlig på slutet. Ett slut jag inte kommer att avslöja här förstås, men ja; hatar.

 

  • Kroppsdyrkan (i o med de statyer som finns i slottet), gränslös sexualitet

 

  • Jag kommer att tänka på filmer som: ”Motorsågsmassakern”, ”Star Trek”, Frankensteins monster”, ”Dracula”, ”King Kong”.

 

  • Mannen som misslyckas med sin roll (Brad), faller till offer?

 

  • Tänk att födas linblond med perfekt kropp och guldiga kalsonger

 

  • En överviktig sexig rocker på motorcykel. Fenomenet är fascinerande. De tröga är dessutom de som är smala och snygga. Är detta en genomtänkt grej? Jag gillar det!

 

  • Bästa scenen är nog när Janet konstaterar att hon vill vara ”dirty”. Dels är sången rolig. Dels är det skönt när folk går ur sina tråkiga Doris Day-roller.

 

  • ”Even smiling makes my face ache” – oo, vilket citat!

 

Nästa film som ska upp till recension på denna blogg är ”Watchmen”. För japp, nu har jag också sett den. Ska se till att vara lite ordentligare då.