filmrecension: “There will be blood”

Nu har det varit för jävla segt på den här sidan. Det är dags för lite filmrecensioner igen! År och dar sen jag sysslade med den seriösa typen av tidsfördriv (för får man inte betalt är det väl vad det kallas?), så får se hur det går.
Hur som helst, höstkvällar är ultimat för film, och nej det är bättre att vara ensam i sängen med en hjärtkudde än att ha nån som stör hela tiden och ska gosa. In i filmen utan distraktion!
Först ut: "There will be blood".
titel: There will be blood
manus och regi: Paul Thomas Anderson
foto: Robert Elswit
i rollerna: Daniel Day-Lewis, Martin Stringer, Paul Dano, Dillon Freasier, m.fl.
år: 2007
Första frågan man ställer sig: är det en slump att de båda högnominerade filmerna på 2007 års oscarsgala handlar om män av Marlboro-karaktär? 
"There will be blood" har mer gemensamt med "No country for old men" genom det stundtals långsamma, tysta, nästan meditativa berättandet. Att den fick pris för bästa foto känns som en självklarhet redan en minut in i filmen. Den kunde även fått för bästa musik, då soundtracket ofta är det som lyfter spänningen i den för mig annars rätt trista handlingen. Hur kul låter det här? Daniel Plainview är en slitstark insmickrande karl som har öga för det där med olja, och bara det. Han har inga bekymmer med att köra över folk, vare sig släktingar eller nyvunna vänner för att tjäna en extra slant. Oljearbetet är skitigt och slitigt, och på en intresseskala från 1 – 10 är mitt engagemang i att titta på hårt kroppsarbete utfört av män i 1800talskläder kanske en 4:a. Lägg därtill Daniels obotliga ondska, som i början förvånar, då den bara anas under ytan, för att sedan stegras och nästan bli skrattretande i all sin bitterhet. Samt kyrkans makt, en irriterande god prästslyngel och inte en kvinna med replik så långt ögat kan nå.
Att påstå att detta är en skojig film rent handlingsmässigt vore att ta i. 
Ändå skulle jag kunna se om den.
Hur går det då till?
I Lars von Triers "Dogville" som kom för några år sen var scenen en svart platta med vita streck som markerade husen och vägarna. Man hade skalat av allt vad scenografi heter till förmån för det spel som sker människor emellan. Jag trodde inte det skulle fungera, det heller.
Men på liknande sätt lyckas man bära upp denna magspark till film med hjälp av ett aldrig haltande skådespeleri och ett foto att använda som exempel på en filmvetenskapslektion. Vilket faktiskt räcker. Daniel Day-Lewis är i likhet med Johnny Depp en av de få skådespelare som verkligen kan kallas skådespelare. Här finns ingen fåfänga eller självmedvetenhet som strålar igenom. Jag älskar hur hans minspel talar mycket högre än hans repliker. Det är en förmån att få se Day-Lewis agera, och ja, han vann pris för bästa manliga skådis. Och nej, man kände inte igen honom om man först såg filmklippen och sen såg honom i verkligheten. En sminkös-handling, jovisst. Men också ett ypperligt arbete i konsten att förvränga sig själv. I mångt och mycket är det han som bär filmen på sina axlar, om än hans medspelare inte är dåliga, de heller.
Och det ÄR faschinerande med ondska!
I en av de naknaste scenerna, då man knappt vet om man ska skratta eller gråta, är Daniel Plainview en såpbubblemaskin (lägg märke till min något moderna metafor, men de finns. För alla tvivlare kommer jag att bevisa detta med en bild längst ner) av citat. 
På frågan om var hans fru är:
– I don’t like to explain myself.
– I have a competition in me. I want no one else to succeed. I hate most people. 
– (…) There are times when I look at people and I see nothing worth liking. I want to earn enough money that I can get away from everyone. 
Mysig kille, det där.
Det här med mysiga killar verkar också vara något genomgående i filmvärlden, kanske speciellt under förra året (jag är lite efter när det gäller uppdatering nu för tiden). "Last king of Scotland". Mördaren i "No country for old men" som trots andra karaktärer som kan kallas huvudkaraktärer, är den som drar handlingen framåt. Nämnda Johnny Depp är inte vidare sympatisk i "Sweeney Todd". Hänsynslöshet verkar vara hett, och självklart är tanken på George W Bush, kallhamrade terrorister och människans oundvikliga undergång där.
Tur att det även dök upp filmer som "Juno" det året.
Nu är jag igång!
Nästa film blir "I’m not there" eller "Försoning", beroende på vilket jag känner för.
Den utlovade bilden på såpbubblemaskinen. För att stärka mitt citat.
Fotot taget av mig i Folkets park, tjejen stod bakom mig på Regnbågsfestivalens konserter, lördagen.