Jag har precis haft Johan Svensson här, som sitter och knåpar på musiken till min ”Fredagen den trettonde”-dikt. Jo då så att. Det är något som kommer att behöva säljas in både här och var som föreställning när det är klart. ”Jag har lagt ner ungefär 2000% mer på det här än på Undervattensleken”, sa han. Och vi minns ju alla hur bra det blev då! Vilket Johan självkritiskt suckar åt att jag tycker, och påpekar hur det sprakade här och hur ljuden inte hörde samman där…
Att jobba med någon som är superskicklig på ett helt annat område än mig är väldigt spännande. Jag är van vid att jobba med textmänniskor, men för Johan handlar allt om musik och ljud. Vi kunde ändå jämföra det här projektet med en roman, eftersom längden (ungefär en halvtimme) kräver sina upptrappningar och som jag brukar kalla det; metkrokar. De som skaparen slänger ut för att publiken inte ska tappa intresset… Men oj va jag förundras i soffan! Spänningen som trappas upp, svischandet av kniven (jag måste rygga tillbaka), knäckandet som låter som ben som knäcks. Och så Johans egna melodier invävda i alltihop. Plötsligt blir det Pulp Fiction, avslappnat och fest (”Du hade skrivit The doors, typ. Så jag tog en av deras låtar och inspirerades av.”). Och den fantastiska övergången från regnet! Plötsligt kyrka, sakralt, en kör. Musik, alltså! Man ryser utav bara satan.
Hör mer av Johan här!
I och med att jag gjorde klart dikten redan i våras, och den till skillnad från ”Undervattensleken” (som behandlade en sexuell relation) handlar om något helt utanför mig själv: nämligen en serie b- och i vissa fall c-filmer; så är det i detta projekt än lättare att ge Johan fria händer.
Jason är världens mest inkonsekvente seriemördare. Han använder inte ens samma vapen när han mördar. Masken hittar han först i film nummer tre. Det skulle väl vara det där med att folk ständigt dör efter att det har haft sex, då… ”Det är liksom lite av Psycho och lite Halloween, men det är inte bra!” som Johan uttryckte det.
Nej, precis. Men det är kult. Och dessutom: vårt verk har ju potentialen att bli så mycket bättre än vad filmerna nånsin var. Bara en sån grej!
Något har trots allt filmerna, som väckte min lust att skriva det här. Eller var det bara en utmaning jag gav mig? Nej, det handlar väl också om den där fascinationen av på liv och död. Och främst då: fascinationen för död. Spänning, sinnessjukdom och blod. Hur det alltid gjort mig mer intresserad att läsa om mördarna i sig, än om poliserna som tog dem. Det där mörka i människan. Det är ju det som triggar.
På tal om blod skar jag mig djupt i tummen igår. Vad förvånad man blir! Man slinter och på en sekund har man ett djupt jack som man ska försöka tejpa ihop, alltmedan smärta och en dunkande känsla, och plåster som inte står att finna, och blod som dramatiskt droppar på golvet… Jag kände själv hur opraktiskt det var att bo själv i just den stunden.
Har bytt ”bandage” två gånger efter det, men fortfarande vill inte köttet läka riktigt. Det är ju verkligen så att huden har delat sig, två sidor, de vita blodkropparna kämpar som besatta med att fylla tomrummet. ”Du kanske borde sy det ändå”, sa Johan idag när han drog åt plåstret så hårt han kunde. Varför gör man alltid sånt här precis innan en helg? ”Det är rötmånad”, påpekade dessutom en kompis på facebook. Jahaja.
Innan idag satt jag i kassan och insåg hur mycket man använder en tumme.
Jag tror trots allt att jag ger det till morgondagen innan jag ringer det eventuella blixtsamtalet till sjukhuset. Har å andra sidan aldrig fått sy, så det skulle ju vara spännande. Men nu har jag ”Lilla stjärna” av John Ajvide Lindqvist att tänka på. Som vanligt med hans böcker vill jag inte ha någon nutid att förhålla mig till, utan helst bara kasta mig in och uppslukas från den här jorden.
Facebook-sida