dikt: Nej vi har inte tiden som en slavdrivare flåsande i nacken

Den här dikten är inte ny, den finns t o m med på skivan. Men jag tyckte det var dags att publicera den här.

Nej vi har inte tiden som en slavdrivare flåsande i nacken, som vi alltid borde

Varken du eller jag har ju lärt oss att bli odödliga, hur ihärdigt och helt utan självdistans vi än försöker

För vi har gjort oss till egna små vidunder nu

Kisa o se hur vi redan tycks ha upplevt allt

Men ge mig då mitt alternativa universum!

Jag o Ida i en kedjerökande ickesökande vardag

pimplandes vin och kanelbullar och män

Jag i tjugotalsklänning och du vet, vi äger den här världen

Vad sägs om framtiden inom räckhåll?

Lite utdelning nu åt det framfusiga rödvinsjaget, för du vet, jag menar det alltid innerst inne

Naivt? Javisst. Men det var så här jag önskade att världen såg ut!

Man kan kalla det tro

En hängivelse åt det omöjliga

Itutad av mig själv, i mig själv, för vem vet vilken vinnings skull eller vilket missöde i ordningen, men jag står för det

Jag är hellre en nyfiken Alice i detta underland

Ge mig ragnarök och stiliga vampyrer

Hellre det, än halvsnygga börsmäklare på 24 år, bra avkastning, visst

Men var är huggtänder när man behöver dem?

Ge mig hellre för gamla fotografer

Hellre för höga splatterfilmsregissörer

Hellre splatterfilm än dig

där vi var då

Närmare till löständer än smekande händer, men du borde veta nu

jag har också huggtänder

En hemlighet: vi är bara de vi vill vara

Bara det blod som rusar lägger nerverna utanpå

Detta är mitt manifest

Tapetsera väggarna med det

Det är jag och mig själv och alla utkastade metkrokar i en doggybag

Verkligheten, fy fan, kom slåss med mig

En nervös symbios av övertro och undertro till det egna jaget

Jag kan alltid ta lördagen som exempel

Tyst frustration i tom hall, tom natt, men något höll mig tillbaka

Och jag ber om ursäkt för allt som håller oss tillbaka

Jag ber om ursäkt inför kommande generationer

För de gånger jag svikit dessa ideal, jag ber om ursäkt

För jag kommer inte att be om ursäkt längre.

 

Jag brukar känna mig som Majakovskij ungefär när jag läser den här. Men ikväll funderade jag över det där med metkrokar i doggybag; varför har jag egentligen det? Envisas? Fortfarande? Metkrokar är väl inget för mig, som vill vara kär och rusig i ett stilla snöfall i december.