dikt: att avhandla en man

Kom trea på ett poetry slam i Köpenhamn och två inhemska frågade om jag hade en sida där man kunde läsa mina texter. Så jag insåg att jag kanske ska bli bättre på att lägga ut sånt jag läser.
Den här är helt nyskriven och lästes på tävlingen som två dikter. Jag gick själv hemifrån och tänkte Okej, nu är detta nog inte dikter att vinna med eller ens gå vidare till andra omgången på. Men jag gillar dem och jag känner inte för att läsa gammalt, jag vill testa dem på scen.
Ibland går devisen hem, och då vinner man alltså inte bara sitt ansikte, utan även insikten att publiken kan älska mig för den jag är. Inget kan vara större i estradpoesivärlden.
(Det här var från början en dialogövning i min skrivpedagogutbildning)
*                             *                                 *                             *

–       Du har inte ens tid att älta.

–       Du menar hur?

–       Tid. Du har den ju inte. Den tid du har behöver du till annat.

–       Annat?

–       Ja, annat. Det är ditt liv. Du prioriterar.

–       Jag kan väl inte välja vad jag går runt och tänker på och vad inte.

–       Har du prövat?

–       Nä?

–       Gör det. Du ska se hur mycket större och bättre livet kan vara.

 

Paus.

 

–       Du vet, som din mamma brukar göra. Leva i nuet och så vidare. Se detaljerna. Som ditt ex brukade säga. Att du inte gör. Du vet, du tänkte på det igår också.

–       När?

–       När han sa att döden inte var något som skrämde honom. Att han inte tyckte att livet var så fantastiskt hysteriskt kul ändå.

–       Jag tänkte att han var cynisk.

–       Du tänkte att du inte var det.

 

Paus.

 

–       Du mår ju mycket bättre nu. Inse.

–       Det var alltså inte dumt att ses? Fast mina vänner sa att det var fel?

–       Känns det fel?

–       Nej. Men tidigare har det känts som att…

–       Saker kan förändras. Du kan förändras. Om du ser det.

–       Men tänk om det blir samma sak igen!

–       Det är för tidigt att säga.

–       Är det alltid för tidigt att säga?

–       Tyst. Ta vara på stunden, du.

 

Paus.

 

–       Du är inte fjorton längre. Du behöver inte alltid ha någon att vara kär i.

 

Paus.

 

–       Slutet blev inte som vi hade planerat. Igår.

–       Jag vet. Du borde varit tydligare.

–       Ja, det borde jag.

–       Tagit i mer.

–       Håll käften och slicka mig! Så borde jag ha sagt. Sluta prata om dig och ditt, käften, käften, håll käften. Nu, nu, nu. Jag, jag, jag. Borde jag ha sagt.

–       Ja, det borde du.

–       Istället låg jag bara där med handklovarna.

–       Det gjorde du.

–       Lyssnade på hans problem och kände mig kissnödig.

–       Det gjorde du.

 

Paus.

 

–       Du såg ju hans fel och brister.

–       Jag såg ju hans fel och brister!

–       Du såg dem klart och tydligt.

–       När han gick ut ur sovrummet såg jag dem klart och tydigt. Och när han kom tillbaka…

–       Du såg att han hade blivit tjockare.

–       Och ful.

–       Och han har alltid varit det.

 

 

 

 

 

 

 

 

–       Vad händer nu?

–       Världen ligger öppen, det finns ingen planlösning. Vad som helst händer.

–       Men mellan honom och mig?

–       Vad vill du ska hända, var ärlig nu.

–       Varför tror du att jag ljuger?

–       För att du brukar ljuga.

–       Inte för mig själv.

–       Särskilt för dig själv.

 

Paus.

 

–       Vad lever du i för slags värld, där man måste ha ädla känslor för varje man som du möter i natten? Lev på 2000talsvis. Ha bra sex och behåll din frihet.

–       Men det är en förgänglig frihet. Det är kanske inte den frihet jag vill ha.

–       Skulle du hellre vara förlovad nu? Skulle du hellre ha barn och familj?

–       Det sa jag inte.

–       Du har en förlegad grundsyn. Det är för att du kommer från landsbygden och har tittat för mycket på din mammas gulnande foton.

–       Det är möjligt.

–       Du romantiserar. Verkligheten är egentligen en annan.

–       Det är möjligt.

– Du måste se den möjligheten.

 

Paus.

 

–       Men jag ljuger inte när jag säger att det kändes bra.

–       Det kändes bra,

–       Men det är vår lilla hemlighet.

–       Vår. Kanske Axel får veta.

–       Axel vet allt det ingen annan vet.

–       Mm. Det är för att Axel bara finns på Internet. Är en nästan helt fiktiv person.

–       Men han finns på riktigt.

–       Ja. Det är läskigt när man tänker på det.

–       Det är bra att du vet.

 

Paus.

 

–       Är det en go-go-world igen?

–       Det känns som det. Som en win-win-situation.

–       Du har ett bra liv igen då?

–       En dadaistisk superduper-sexmaniac-orgie där vi spränger alla gränser, yeah baby, yeah!

–       Jag är så glad när du är nöjd.

 

Paus. Natt, sova. Ny dag.

 

–       Vet du vad jag stör mig på? Att jag ändå måste gå igenom vad som sades och så. Som att hans ord ramlar in bättre nu, än när jag faktiskt hörde dem.

–       Det är kanske din grej? Det kanske är så du är?

–       Tror du det?

–       Vi säger så. Jag älskar dig, du behöver inte analysera. Jag står fast vid det: du behöver inte analysera. Han är bara intressant sexuellt. Upprepa efter mig.

–       Han är bara intressant sexuellt.

–       Bra. That’s my girl.

 

 

fotot taget av Gunnar B Hansen, från finalen.