Varannan-måndags-recensionen.

Äntligen. Nu är det dags…
Jag skrev en kortrecension av den här boken för Sista Brefvets senaste nummer (Växjö studenttidning). Här kommer en betydligt längre version av den recensionen:

image50

Okrossbar av Martin Jonols.

förlag: Ordfront. Omslag: Jan Cervin (form). Pelle Mattson (foto). Tryck: Scanbook, Falun 2007. Stockholm 2007. 158 sidor.

"Det var en kristallklar kväll i slutet av april, loj och sval som en bakfull fotomodell. Himlen var violett, blålila, som om någon äntligen fått nog och slagit solnedgången på käften."
Så inleds "Okrossbar", en ilsken bok i rasande tempo. Man undrar på att han orkar ibland, Jonols; bildspråket är nästan tröttsamt intensivt.

"Jag var i den skymningslila världen, jag talade med gudarna, jag gjorde små floddeltan av knivärr på handlederna, jag var lugn som en isskulptur, smärtan, oron, alla fåfängliga drömmar hade lämnat mig och jag kunde sitta natt efter natt i rökrummet och betrakta månens väg över Solna och August Strindbergs grav."

Berättarjaget växte upp i en förort, och är innerligt trött på att styvmoderligt förtryckas av över – och – medelklassen. Inuti hans huvud samtalar olika gudar. Tillsammans med kompisarna Subbe och Wolfgang hoppar han på taket på dyra bilar, anordnar vilda konserter i källarlokaler, knarkar, super, slåss och knullar med andras kvinnor, under tiden som självförtroendet kommer och går.

image51

Det är en läsupplevelse, sannerligen. Med risk att låta uttjatad, vill jag säga att det ?är som inget jag läst tidigare?. (Men så läser jag inte heller så fasligt mycket böcker som en litteraturkritiker ska göra?) Språket sätter scenerier, personlighet och samhällsställning i ett och samma slag. Man pressas in i en form, precis lika aggressivt påtvingat som förortsförtrycket bör pressas på en.

"Vi kommer från Blackeberg! Vi kommer från Hökarängen! Vi kommer från Bagarmossen! Vi tar inte mer skit av några morsgrisar och kuksugare i lammullströjor. Julafton är över för medelklassen! Vi är här nu! Vi tar tillbaka det vi behöver! (…)"

Bohemiskt, anarkistiskt och fullkomligt rasande. Och ändå med en ständig glimt av världsfrånvänd fantasi, som förstärker utanförskapet och ibland till och med får sympatierna för huvudkaraktären att vackla.
Vackrast blir språket när han blir kär. Så klart.

"Snubbarna försvann till sitt sovrum, Minna och jag gick ut i mörkret, upp och ner på gatorna, pratade och pratade, det var som om våra liv, hela galaxen och dess historia måste kläs i ord, fort, fort, för när som helst kunde vi få en komet i huvudet men plötsligt tog Minna tag i mig, hon kysste mig hetsigt, hon drog in mig i en port och jag ägnade en timme eller två åt hennes gammaltestamentliga bröst, flödande av mjölk och honung, och jag var lycklig, jag var helt utan demoner eller några som helst onda tankar, varenda ondskefull sten i Stockholm hade snällt lagt sig ner med örat på tassarna och jag var hypnotiserad, återförtrollad av Minnas bröst."

"Okrossbar" är Martin Jonols romandebut. Man kan ju hoppas att det är så lite självbiografiskt som möjligt… Romanen omfamnar med hull och hår, men placerar även gång på gång hänsynslösa sparkar i diafragman.

Formmässigt har jag mina betänkligheter kring Ordfronts förvisso ack så snygga, men alltjämt opraktiska form. En pocketupplaga som är lite för smal för att hålla i och gärna stänger sig själv. Nog skulle en tunn bok som denna passa bättre inom hårda stabila pärmar?