varannan-måndags-recensionen

Men now for something completely different…nämligen varannan-måndags-recensionen! Håll till godo.

image81

Jenny av Jonas Gardell.

Norstedts Stockholm. Omslag: Arne Öström/ Ateljén. ScandBook AB, Falun 2006. 175 sidor.

 

"Det svider till i såren på Jennys armar, och hon vet att svedan är ett hat, och att hatet gäller Sofi Bodéns mamma och hennes stora, öppna leende, hennes glittrande ögon och hennes falska utrop: ’Så det är du som är Jenny!’ 

Hatet sipprar ut ur såren och droppar på furugolvet. Hennes hat är syra, det fräser och bränner och borrar sig in i träet. Det stänker upp på de furuklädda väggarna.

Jenny är Alien. Hon ska döda dem en efter en. Följa efter dem, hinna ikapp dem och kasta sig över dem. På Hjortronvägen kan ingen höra dig skrika. Jenny är monstret."

Jonas Gardells bok "Jenny" lanseras som en bok som "måste läsas av alla som haft en barndom". Och inte är det väl falsk marknadsföring att säga så. Boken är en fristående fortsättning på "En komikers uppväxt" och är skriven i typisk Gardellstil. Det vill säga den laborerar med korta lättsmälta kapitel, roliga ordlekar och välkomponerade filosofier. Träffar rakt i hjärtat i den svenska småstadssjälen. I detta fall handlar det om barn på väg att bli vuxna. Hur onda man kan vara mot varandra, utan att någon får för sig att ingripa. Barndomen, och all dess jävlighet. Alla som haft en barndom? Ja, det är ju alla som vuxit upp, som anser sig vuxna nog att titta tillbaka. Kanske skulle jag vilja inkludera även de som inte vuxit upp än, som faktiskt befinner sig mitt i det här. Jag säger kanske, för det är förstås omöjligt för mig att uttala mig om det.

Hur humoristisk Jonas Gardell än må vara, och det är han även i den här boken, så finns här en svart ton som tycks obevekligare än det jag tidigare läst av Gardell. En ton som slås an redan vid omslaget; denna obehagliga diffusa bild av en ung människa som nästan könslöst stirrar, bara halva ansiktet synligt, en känsla av ett gammalt foto som långsamt håller på att blekna. Eller en undervattenskänsla, någon håller uppgivet på att drunkna.

Finnjäveln Juha och plankan Jenny växte upp i Sävbyholm, omringade av mobbar och grupperingar. De tyr sig till varandra. Färgar håret svart, accepterar sina roller i utanförskapet. "Ole dole doff: Du är någon. Du är ingen." Tyr sig till varandra, tills Juha en dag bestämmer sig för att gå en annan väg. "Iklädd endast sin vita sjal och ett blodrött läppstift uppsteg han på så sätt i rymden och sågs aldrig mer igen." Och Jenny blir ensam kvar.

Tjugofem år senare får Juha brevet från Jenny, där han får veta om det fruktansvärda. Hans första impuls är att hämnas, och han börjar återfärden till den by han en gång lämnat.

 

Något hände där ute i skogen. På den där klassfesten som spårade ur, det var ju inte meningen att det skulle bli så. Folk menar så sällan att det ska bli så illa, Gardell skriver om det med en skamframbringande övertygelse. Människor är onda. "Jenny" är en mörk bok. Ändå är Gud närvarande. Hur hopplöst det än kan tyckas, i slutändan är ändå Gud närvarande. Som han är i så mycket som Gardell skriver. Här i kanske den bästa liknelsen jag läst, i form av en rolig historia… Han är finurlig, den där Gardell. Vet vilka strängar han ska slå an.

Avslutningsvis tvingas jag dock invända. Det här är bra, men?

"Så går en dag ifrån vår tid och kommer aldrig åter" läste jag samma år som den kom ut, 1998, jag läste den på två dagar. Egentligen hade jag köpt den till min moster, så jag var tvungen att köpa en extra till mig själv för att kunna fortsätta. Den inspirerade mig till att börja skriva den roman som jag nu skickat in till förlag. Jag tyckte det var fantastiskt att någon fått för sig att skriva om alla dessa underliga människor omkring oss, hur tråkigt Sverige är och hur fastlåsta vi är i våra liv, fast vi egentligen skulle vilja något helt annat. Jag skulle vilja kalla "Så går en dag…" en perfekt bok. Den ultimata bibeln över vår tragiska samtid. Därför gör "Jenny" mig besviken.

 

"Jenny" är kort, den innehåller många upprepningar (lite för många) och det känns över huvud taget som att Jonas Gardell gjort det lite för lätt för sig. Han kan bättre än så här, jag vet ju det! Därför kan denna bok, även om den är bra och en upplevelse att läsa, aldrig imponera på mig på det viset, som "Så går en dag…" gjorde. Samtidigt är det fascinerande att kunna skriva en bok om i princip en enda händelse, och jag ler gott åt Gardells envist långsamma avslöjandeprocess, som så småningom får mig att bläddra sida efter sida efter sida…