Varannan-måndags-recensionen.

För alla andra är det väl söndag idag, kan jag tänka. Men i mitt huvud är det måndag. För i alla händelser är det ju tisdag imorgon. Så då måste ju varannan-måndags-recensionen infalla idag, om det ska bli rätt.

image53

Gentlemen av Klas Östergren.
förlag: Albert Bonniers förlag. Omslag: Johan Pettersson. Tryck: Scandbook AB Falun 2007. Femte tryckningen. 515 sidor.

"Gentlemen" var Klas Östergrens genombrottsroman, när den kom 1980. På senare tid har det även kommit en fortsättning, "Gangsters". Jag får veta via baksidestexten, och såg även på bordet i Akademibokhandelns bokrea, att båda nu släpps samtidigt i nyutgåva.

Klas Östergren har själv en roll i handlingen, som tilldrar sig främst under några år på slutet av 70-talet; då Östergren enligt egen utsago tog ett sommarjobb som trädgårdsmästare, blev av med stora delar av sin lägenhet i ett inbrott under Bob Dylan-konserten, och slutligen hamnade i den stora lägenheten tillhörandes de något omaka bröderna Henry och Leo Morgan.

Henry Morgan är bokens drivmotor. Han är full av galna upptåg och en stark framtidstro. Han är en ingrodd vagabond som bott på olika platser runt om i världen, ständigt hankandes sig fram. Ibland har han följt i sin pappas, den världsberömde jazzkungens fotspår, men lika ofta har han bara tagit ströjobb för att försörja sig. Som framsidan insinuerar har han även hållit på en del med boxning. Han är en karaktär som man snabbt tycker om, även om Klas har ständiga bekymmer med hans egoism och dåliga ekonomi. (Problem han dock delar med Henry…)

Den andre brodern, Leo, är mestadels frånvarande. Han var tidigt en stjärna på poesivärldens himmel, redan som barn var han med i teve och läste högt ur sina alster. Och då går det kanske som det går. Ett barn med mycket sjukdomar, klena nerver, en fallenhet för missbrukartendenser… Leo driver runt från det ena till det andra, han är sällan hemma och aldrig vet man var man har honom.

Och så har vi då Klas, som jobbar på ett beställningsprojekt, en nyversion av Strindbergs "Röda rummet", som han kämpar för att bli klar med. Men slacker som han är skyller han hellre på dåligt väder och brist på stimulans, än att jobba för att bli klar.

Lägg till detta personbibliotek ytterligare karaktärer som flikas in till höger och vänster. Samt en detektivhistoria, som när man väl börjat nysta i den, verkar det för sent att dra sig ur den. Inte att förglömma: en skatt som ska letas fram… Sammanlagt en bra historia som Östergren har knåpat ihop. Spännande, medryckande och tacksam att visa ur olika perspektiv. Tidsandan från 70-talet, det bohemiska i deras sätt att leva, de tydliga miljöerna och de komplicerade förhållandena, barndom kontra vuxenlivet, varför det blev som det blev; jag gillar allt det där. Det jag har problem med är Östergrens slarviga förhållningssätt till språket.

image54bild från Bonniers hemsida. Ett hett tips är dock att googla på Klas Östergren bilder, för han var rätt söt när han var ung (om än upphovsrättsskyddad numera…).

Titeln "Gentlemen" är ett av alla de ord som Klas Östergren återvänder till, nästan löjeväckande upprepande. Som om läsaren inte har minne större än en guldfisks. Just detta upprepande av diverse fakta och anekdoter irriterar mig, särskilt då de ibland återkommer efter enbart någon sida. Tror han att jag är trög? Jag ska erkänna att jag var ganska långsam med att läsa boken, mycket långsammare än jag borde ha varit, kanske till och med långsammare än den förtjänade. Behövde jag inte då en uppfräschare av minnet titt som tätt? Nej. Nej, jag kände inte att jag gjorde det. Jag kände snarare för varje upprepning, att varför styckar han inte ner? Varför är hans manuskript så långt, om han ändå använder stora delar av det till att upprepa saker han redan tidigare har sagt; och där det går mig fullständigt förbi vad den andra upprepningen, eller den tredje för den delen, skulle tillföra?

Något jag ogillar skarpt är när författare försöker vara roliga. Vissa ÄR roliga. Andra FÖRSÖKER vara roliga. Klas Östergren är enligt mig en sådan som försöker. Kanske passar hans tilltal bättre för några generationer äldre personer än mig. Ofta använder han sig nämligen av liknelser eller drar paralleller till händelser och ordbruk som jag inte känner att jag har koderna till. Kanske handlar det om mitt ointresse för litteraturhistoria? Min tveksamma kunskap över huvud taget om omvärldens historia, betydande saker som inträffat och berättats om när jag tycks ha tänkt på annat; vad vet jag? Eller att boken inte kommit ut idag, utan 1980, året innan jag var född. Andra tider rådde då? En annan slags humor? Ja, va fan vet jag? Bara att hans humor inte är min humor.

Annat exempel på författare som försöker vara rolig utan att vara det: Katarina Mazetti.

Exempel på författare som ÄR rolig: Jonas Gardell. (Det kommer att komma en recension av hans senaste roman "Jenny" på den här sidan i sinom tid. Jag fick den i julklapp…)

Till skam för Bonniers finns det en hel del stav – och – slarvfel i denna utgåva. Jag som själv är en skrivande människa grämer jag mig vid varje litet sådant, och jag antar att även Östergren gör det.

Kontenta: Jag tycker om Klas Östergrens förmåga att leta upp intressanta karaktärer, att väva in sig själv och delvis sitt förhållande till skrivandet i texten. Även om denna metanivå idag inte känns så ny, så antar jag att den var mer kittlande 1980. Jag gillar hur berättelsen vrider och vänder sig, som en lång snirklig orm med ett vasst oväntat hugg mot slutet till. Men jag har höga krav på hur skickligt en bok bör gripa tag i mig, tvinga mig att läsa vidare. Det behöver inte vara en deckare för att denna utomjordiska spänning ska infinna sig. Östergren lyckas inte riktigt med detta. Varför är väl svårt att säga. Men ett förslag är att stycka ner lite grann i denna tegelstensroman. Varför skriva så långt, om man ändå har problem med att upprätthålla intresse? Jag ser ingen mening i det. Det enbart stör mig.

 

 

 

Nästa varannan-måndags-recension blir "Låt den rätte komma in" av John Ajvide Lindqvist. En rafflande vampyrbok som än så länge har varit ett enda långt segertåg av läs-tvång…