Till minne av Wislawa Szymborska

 

LIVET OMEDELBART

Livet omedelbart.

Föreställning utan repetition.

Kropp utan måttagning.

Huvud utan eftertanke.

Jag kan inte rollen jag spelar.

Jag vet bara att den är min, outbytbar.

Vad stycket handlar om,

måste jag gissa mig till på scenen.

Uselt förberedd är jag, på livets ära.

Med möda klarar jag det påtvingade tempot.

Jag improviserar, fast jag avskyr improvisationer.

Jag stakar mig på varje steg i okunnigheten om tingen.

Mitt sätt att vara har bismak av provinsialism.

Mina instinkter är rent amatörmässiga.

Rampfebern, som ska ursäkta, förnedrar.

De förmildrande omständigheterna känns grymma.

Oåterkalleliga ord och reaktioner,

oavslutad räkning av stjärnorna,

karaktären som en kappa knäppt i språng

och här, det eländiga resultatet av brådskan.

Bara att få repetera en enda onsdag i förväg,

eller att få göra om en enda torsdag!

Och nu redan fredag med ett scenario jag

inte känner.

Allt som det ska? – ropar jag (rösten hes,

fick inte ens harkla mig i kulissen).

Tanken är förrädisk, att det är en slarvig examen

avlagd i ett provisoriskt rum. Men nej.

Jag står bland kulisserna och ser att de är solida.

Precisionen i rekvisitan är slående.

Vridscenen fungerar sedan en stund.

En bit bort har till och med nebulosorna tänts.

Ack, jag betvivlar inte att det är premiär.

Och vad jag än gör,

blir för alltid till det jag gjort.

 

/ur ”Aldrig två gånger” av Wislawa Szymborska, 1980.

Dog till sviterna av lungcancer, ihärdig kedjerökare. En av de få nobelpristagare (1996) jag verkligen gillat, och en poet som fått mig att dra på smilbanden mitt i allt det sanna, angelägna, mänskliga. Det känns sorgligt att mitt ex av ”Aldrig två gånger” tydligen ligger på en vind i Västra Karup, istället för i min bokhylla här och nu. Jag hade gärna hyllat med en nattlig seans.
”Lycklig kärlek. Är det normalt,
är det seriöst, är det till någon nytta –
vad ska världen med två människor
som inte har ögon för världen.”
Och den som jag fäste över mitt huvud i den söndergråtna första lägenheten, när jag var kär i nån idiot som inte ville ha mig:
”Låt människor som inte upplevt lycklig kärlek
påstå att det ingenstans fanns någon lycklig kärlek.
I den tron får de lättare att leva och att dö.
”Lycklig kärlek. Är det normalt,
är det seriöst, är det till någon nytta –
vad ska världen med två människor
som inte har ögon för världen.”


Och den lilla strof som jag fäste över mitt huvud i den söndergråtna första lägenheten, när jag var kär i nån idiot som inte ville ha mig:


”Låt människor som inte upplevt lycklig kärlek
påstå att det ingenstans fanns någon lycklig kärlek.
I den tron får de lättare att leva och att dö.”