Sviker jag mina läsare då?

201309251080

 

Jag lyssnar på Lars Winnerbäck och funderar över det här med genreförväntan.

Många av hans nya låtar tycker jag inte särskilt mycket om. Ibland för att de låter släpiga, som en gammal Ulf Lundell som klagar på livet, men ibland för att de låter som Lars Winnerbäck som leker Lars Winnerbäck.

Ni vet vad jag menar.

När det går stå i förväntningarna. När artisten skapat sig en nisch och sedan enbart sysslar med att duplicera sig själv. Det är inte bara musiker som gör så; många skapande människor gör det. Inte minst författare.

Å ena sidan: visst finns det en läsarförväntan.

Om jag gillar en bok jag läser, vill jag att de andra böckerna av samma författare ska ha samma ton, eller samma världsbild, samma språk; andas något som är samma. Eftersom jag blivit förälskad vill jag återuppleva. Men… å andra sidan: inte exakt samma.

Jag vill inte ha en trist trött kopia. Jag vill ha samma, men med lite cayennepeppar. Version 2.0 liksom. Helst bättre än förra, så att det följer en utvecklingskurva. Om jag nu läser kronologiskt.

201310191185

 

Jag är inte den författaren.

Det låter förmätet, jag har ju bara kommit ut med en bok, vad fan vet jag om saken tänker ni?

Och nej, helt säker kan jag förstås inte vara. Klart att folk kommer att hitta gemensamma nämnare.

Men det jag pratar om nu är det andra perspektivet.

Skaparens.

Den som skriver boken, eller gör skivan, eller målar tavlan.

Hos en skapande människa finns lusten att utforska nytt. Lusten att utmana, både sig själv och förväntningarna. Där språket bara är hantverket; möjligheterna så fantastiskt många. Visst skulle det begränsa mig och min framtida förmåga, att tänka att nästa bok måste likna den första?

201309301088

Ändå verkar det vara så många gör.

Jag vet inte om det handlar om typecasting från förlaget, det vill säga viljan att kunna paketera för att lättare sälja. Om det handlar om pengarna det finns att tjäna; om första gick bra kan nästa också göra det. Om det handlar om rädsla; jag kan kanske inget annat? Eller om det faktiskt handlar om att ha hittat sin nisch direkt, och frivilligt stanna kvar där.

För som läsare tänker jag som sagt likadant. Jag har precis läst Simona Ahrnstedts ”De skandalösa” och blev lite förälskad, tänkte puh, va skönt! Det finns ju två till att sluka…

 

Sviker jag mina läsare om jag aldrig skriver fler böcker för ungdomar?

Är det en helt annan marknad att ge sig in i när det gäller vuxenböcker, är det där skon klämmer? Är det rädslan att behöva vända sig till ett annat förlag (ja, för mig har det delvis varit det)?

I min dator finns just nu utkast till en crossover (om det blir det när den är klar får jag låta vara osagt, vad som helst kan ju hända), en dramatisk diktsamling, slamdikter att tävla med, utkast till nåt prosalyriskt som ska kunna tolkas politiskt, ett erotiskt manus och ett delvis självbiografiskt feministiskt projekt.

Det kan ju hända att allt detta inte blir publicerat. Eller ens klart.

Men min filosofi är liksom att utmana mig själv. Inte att skriva en ”Det borde finnas regler 2”.

Är bredden verkligen ett problem?

Är den inte en tillgång?

lars winnerbäck

pressbild

Imorgon spelar Lars Winnerbäck i Malmö, jag ska dit med min syster. Och ja, jag skulle bli besviken om han inte spelade lite gamla låtar. Samtidigt fanns det en skiva som gjorde mig extra glad genom åren, och det var ”Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen” från 2009. Lyssna på den, ett helt annat sound. Som att Lasse lekte lös och sket i förväntningarna. Det pirrar.