Att skriva handlar inte alltid just om själva knattrandet på tangentbordet. Lika ofta, åtminstone för mig, verkar det handla om att vänta.
Vänta in manuset, att det ligger till tåls. Ofta efter en redigering som varit mer eller mindre omfattande, för att jag behöver glömma bort vad jag skrivit, så att säga. Kunna se på texten med nya ögon, inte vara så låst i det jag tänker om texten.
Det kan också handla om att bredda mig. Läsa på om sånt jag inte kan så mycket om, eller sånt som tangerar det jag skriver och då kanske kan tillföra något jag själv inte tänkt på. Eller bara inspirationsböcker. Just nu är det ”Melankoliska rum: Om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid” av Karin Johannisson, ”Egalias döttrar” av Gerd Brantenberg, ”Kyssa sammet” av Sarah Waters och ”Undersökningen eller when I woke up this morning I felt so gay” av Kerstin Hultman. Jag väntar även på ”Alternativet” av Karolina Bång.
Denna fas känns ofta väldigt onyttig tycker jag. Det tar också tålamod på nåt vis, att bara plöja igenom böcker. Jag är van läsare, det är inte det. Men det kan stressa mig något oerhört att se de där högarna…
Hur många dagar behöver manuset då vänta, eller jäsa eller vad man kan kalla det?
Olika.
Många skrivande människor jag pratat med tycks gärna fastna i den här fasen. Läser hellre vad andra skrivit, än skriver själv. Och visst är det en trygghet i det. Men jag skulle nog inte kunna fastna. Jag har förhoppningar och drömmar om att någon gång skriva en roman som utspelar sig i en annan tid, en så kallad historisk roman, tjugotalet lockar mig till exempel. Men oj, skulle jag verkligen orka den research som behöver göras?
I en tidig fas av del två i romanen jag håller på med (som är indelad i tre delar, och det är främst del tre jag har jobbat med/jobbar med nu) skedde mycket research under tiden. Den var av mycket mer vetenskaplig/ försök till att vara tidigare. Nu är mycket av det nergrävt, och det är snarare som att karaktären och berättelsen står på en hög av fossil av det som en gång var. En kunskapsbank som bara anas, och precis så ska det ju vara med research tycker jag. Den ska bara skymta fram när den behövs.
Intressant litet stycke ur ”Melankoliska rum”
En bra sak är också de småsaker som kommer upp när jag inte jobbar med manuset. Jag kan tro att jag glömt bort det, men så poff!; – kommer det en liten grej att anteckna. För ovanlighetens skull har jag inrättat ett system med att inte sprida de små lapparna omkring mig (vilket jag faktiskt brukar göra…) utan sätta in dem med gem i mappen, där utskriften av texten ligger.
Onyttig, känner jag mig som sagt.
Men, men. Har inga tvivel på att det kommer att bli klart i mars, som jag sagt till min kära förläggare.
Facebook-sida