Redigering, redigering, redigering…

 

Romanen.

Inte tog det en eftermiddag att skriva den.

Och inte tar det en eftermiddag att läsa igenom den heller. Även om man skulle kunna önska sig det ibland. Redigering, redigering, redigering. Hela hösten har det skett större eller mindre omskrivningar av ”Det borde finnas regler”, och nu är det på absoluta sluttampen, kniven mot strupen. Jag läser högt för mig själv för att se så det låter rätt. Vissa scener är fortfarande roliga. Vissa scener är nyskrivna för mig fortfarande, jag har inte hunnit tröttna på dem. Andra scener är så tråkiga att jag måste koka kaffe mitt i dem, har svårt att förstå vad som är bra med dem, eller egentligen inte: jag inser ju deras funktion. Jag är bara trött på dem.

Och varför ska jag jämt upprepa så mycket? Är det verkligen bra?

 

 

Jag har börjat se recensionerna nu, hur jag tänker att de kommer att se ut. Det är ju så underligt att folk ska recensera mig! Och tidigare har jag hoppats på guld och gröna skogar. Och det gör jag väl fortfarande, ska inte sticka under stol med det. Men jag ser ju också bristerna. Jag ser den stora stolta handen som klappar på debutanthuvudet. Lovande, möjligen, men inte mer, tänker jag. Här är mycket kvar som putsas, som inte hinner bli perfekt, som kunde varit ännu bättre men nu fan inte har möjlighet att bli det.

Och hur gör de stora egentligen? Hur gör de?

 

 

Och det är väl bra kanske?

Man ska ju inte vara för nöjd. Man ska ju inte jäsa upp som en fastlagsbulle med grädden sprutande. Man ska ju vara ängslig och nervös och ödmjuk och livrädd. Jag tror det är då det blir som bäst.

 

 

Så jag redigerar vidare och tänker på det enda jag behöver tänka på. Att jag ska kunna stå för det här sen. Att det är fantastiskt att jag blir klar med något. Att jag ska vara glad som fortfarande tycker så mycket om mina karaktärer. Försöker minnas hur jag i förra genomläsningen blev mer berörd av det här, lät mig sugas med, som om det inte var mina ord, som om det inte var jag som skrivit det.

Och kanske framför allt just nu: jag ska vara glad att jag har något vettigt att hålla på med. Denna söndag som är söndagen då han kommer hem. Söndagen som hade ett kryss i kalendern, men nu bara är ett hål i hjärtat.

 

Att min roman är jävligt bra fyllning.