Rapport från min dag på Litteralund

Igår var det Litteralund!
Jag har tyvärr inga bilder från när vi pratade på seminariet (som varade en och en halv timme!) än, men det ska komma så småningom. Det var en skön dag, om än lite trött. Jag till de andra: ”Jag gick upp 7.30.” De andra: ”Jag gick upp 5.” ”Jag gick upp halv 5.” … Varning för att vi kan se lite trötta ut på bilderna alltså…
Idag är jag fortfarande trött och faktiskt lite bakis. Men det var hemskt trevligt, seminarie, dag, mingel och allt. Och att jag ändå kom till fiket vid 9-halv 10 imorse, och sen satt där till lite över 12 och skrev, det har jag Amanda Hellberg och Christin Ljungqvist att tacka för. Bra att prata skrivande och bli så himla pepp igen! Bra att påminna sig om att man är författare.
Vi pratade en del om vikten av att låta sitt manus ligga också, jag och Christin. Hon håller ju på med tredje boken nu, och jag med kan man säga, eftersom förra väl får räknas som en andra som blev refuserad. Eller uppskjuten eller hur man nu säger. Vad som blir av den är för tidigt att säga. Nu är det crossovern som gäller. Jag avslöjade på seminariet igår att den handlar om ”så allvarliga saker som ätstörningar”, men också ”mer underhållande saker, som att knulla runt”.
I alla fall kom jag fram till att jag måste lära mig av mina misstag. Inte underskatta det där med att låta ett manus vila. Så deadline maj har bytts ut mot att jag har sommaren på mig.
Christin och Martin Bensch, som skulle leda samtalet. Peppade?
På seminariet pratade vi om hur det går till när vi skriver, vad vi tänkte kring våra karaktärer, hur vi hinner med att skriva (alla jobbar eller gör annat vid sidan av), och så vidare.
Katarinas tåg var försenat, vilket utlöste lite extra panik. Men sju minuter innan start kom hon!
Den här bilden är tagen efter seminariet, när vi pratade med bland andra Petra, till höger, som själv höll på att skriva på böcker och ville ha råd om hur man ska tänka när man skickar till förlag.
Christin blev intervjuad av radio också, medan jag satt och tragglade Ann Rice. Ibland är det verkligen traggla som gäller, hur mycket jag än gillar den. Att läsa på engelska bygger upp en mur mellan dig själv och boken, och det där underbara när du är ett med handlingen och ser allt som en film som du nästan deltar i; det tar liksom någon sida extra att uppnå.
Här är vi lyckliga för att Litteralund bjuder på kaffe och morotskaka.
Jag och Christin är väl egentligen så olika som två människor kan bli, men i snack om skrivandet klickar vi. Och det var en fin dag med mycket snack om annat också.
Har ni tänkt på att vi ler likadant till exempel? Så att tandköttet syns.
Det var fint väder men blåsigt. Vi tog en tur i Lunds domkyrka, och jag blev lite sur över att porten ner till kryptan där jätten Finn står var stängd. Däremot kikade ett huvud upp ur golvet! Någon hade plockat ur några stenar och stod i en trång gång ner i marken. Det visade sig vara Jens, men jag återkommer till det…
Gick även in på Akademibokhandeln, både jag och Christin tycker det är kul att kolla hur de valt att skylta våra böcker. Och det var inget att klaga på minsann! Man skulle kunna tro att Gilla Böcker haft ett finger med i spelet…
Fast vad löjlig jag är, som påstår att jag skrivit andra boken! Jag tar genast tillbaka det. Det är fan ingen bok förrän man kan peka på den där den ligger i en bokhandel. Som Christin gör här.
Efter en stormig dag i Lund med fika och fika igen var det dags för mingel. Mycket trevligt med applåder för årets ALMApristagare Marisol Misenta, som många inte hade så bra koll på och som jag tyvärr inte fick pratat med. ”Hur mycket vinner hon?” ”Fem!” ”Fem..?” ”Fem vad du tror det är.”
Världens minsta människa var hon, till storleken. Men numera mycket stor på jorden alltså.
Mmm, goda små rätter i glas, och vi som var så hungriga…
Det var alltså Jens som kikade upp ur golvet. Han skulle hålla i ett seminarie imorgon och var något av en expert inom skräcklitteratur, sysslade även med illustrationer. Men främst med arkeologiska utgrävningar, ja nu kan jag inte den tjusiga termen för det, men det var i alla fall han som var nere i det lilla hålet när vi var i kyrkan. Roligt sammanträffande! Han var väldigt nyfiken på min bok också, som han hört mycket om.
Sen gick vi vidare till pub och pratade om hur det är att skriva tillsammans med någon, och vikten av att som författare ta sig tiden att skriva. Amanda Hellberg var en riktig energispruta i detta sammanhang! Jag blev så inspirerad inför framtiden att jag knappt kunde sova när jag kom hem. Låg och tänkte på vilka förändringar jag kan göra i mitt liv för att gå in för skrivandet ännu mer än jag redan gör. Vad som egentligen krävs för att kunna leva på det. Amanda Hellberg ger ut tre böcker i år. Kommer jag någonsin att komma upp i en sån takt? Nej, inte som jag lever nu. Vet inte ens om det känns som en rimlig målsättning. Men en om året då? Vad är min standard och hur ska jag kunna nå den?
Och samtidigt hålla det där i bakhuvudet att man måste låta projekt vila, ta sin tid att bli klara. Arbeta parallellt med andra projekt är förvisso inget problem. Och Icajobbet är jag inte redo att släppa än, jag vill ha min stadiga månadsinkomst. Johanna Lindbäck sa att hon är uppfostrad på samma sätt. Och hon har ändå gett ut MÅNGA böcker!
Slutligen köpte jag den mest fantastiska av musmattor. En persisk!
Fler bilder kommer att komma om nån dag eller så. Hoppas jag.