Kärleksförklaring: Knausgård

Jag önskade mig Knausgårds ”Min kamp” i julklapp, och fick den av pappa som hade sett när den norske författaren blev intervjuad i Skavlan. ”Jag blev nästan själv sugen på att läsa den. Han verkar väldigt speciell, den där.”

 

Han är väldigt speciell, den där. Att läsa Knausgårds ”Min kamp” är som att prata med den intressante killen tvärs över bordet. Resten av världen upphör att finnas, och om något annat signalerar uppmärksamhet vill man helst bara tysta det. Jag tystar min egen roman som kvider om att bli återupptagen, och tar istället varje tillfälle i akt att gömma mig bakom dessa röda pärmar.

 

Markus sa när han berättade om sina Proustkvällar, att Knausgårds roman har liknats vid ”På spaning efter den tid som flytt”. Jag har aldrig orkat läsa mer än brottsstycken av Prousts livsverk, och något i mig hoppas på att Knausgård inte tänkt avhandla lika länge. Men jag förstår jämförelsen. Knausgård vandrar fram och tillbaka i tiden, stundtals med riktigt tydliga Madeleinekaksmetaforer. Samma typ av reflektioner kring människan finns här, samma djupdykningar i personer. Alltid med samma självklart sköna glid. Jag låter mig sugas med in och ut i hans betraktelser, som rör sig mellan tonår och vuxenliv, främst kretsande kring relationen med fadern.

 

Allt kan tyckas så jävla klassiskt och förutsägbart på pappret. Varför skulle det vara intressant att följa en självupptagen manlig författare i hans funderingar kring livet och världen? Och relationen till sin pappa? Är inte det lite uttjatat? Men Knausgård vecklar upp det så vackert! Norsk som han är men stundtals under romanen bosatt i Sverige, låter han mig se hur svenskarna ter sig utifrån. Det för honom fullkomligt obegripliga i att stänga av en hel gata på grund av risken för fallande istappar, är ett exempel.

 

Det är förstås bara toppen på ett isberg, om jag ska använda mig av samma bildvärld, när det gäller allt det jag får genom den här boken. Knausgård öppnar världen för mig! Inte en scen går förbi utan att beskrivningarna och de detaljer han tar upp får mig att falla i djup beundran. Det är enkla, klassiska grepp; det är associationer som öppnar upp till reflektion, det är oväntade avslöjanden som förvånar och befriande sticker ut. ”Jag får tårar i ögonen när jag ser på en vacker målning men inte när jag ser på mina barn. Det betyder inte att jag inte tycker om dem, för det gör jag av hela mitt hjärta, det betyder bara att den mening de ger inte kan fylla ett liv. Åtminstone inte mitt.”

 

Knausgård brottas inte bara med relationen till sin far, han brottas minst lika mycket med relationen till sig själv. Ändå finns det ingen Bergmansk upptagenhet av den egna naveln; allt detta storhetsvansinne uteblir. Världen syns, luktar, smakar, pågår. Den stannar inte upp för att en författare brottas med sig själv.

 

Kanske framgår det inte alls vad jag vill säga, vad som är så bra med den här romanen. Kanske  skulle en person som inte själv håller på med skrivande tappa intresset totalt under de många stycken som avhandlar just skrivandet. Kanske skulle tuggandet av reflektioner inte gripa varje läsare. En av media uppblåst bok ger ju ofta en bismak av besvikelse. Jag vill hävda att så inte är fallet här. Jag började läsa i lördags och har nu, torsdag, läst 270 sidor. Som ett rinnande vatten. Och nej, jag har inte jullov.

För att återgå till min liknelse i inledningen: Att läsa Knausgård är som att prata med den intressante killen tvärs över bordet. Han har redan fångat en, på ett eller annat sätt är man redan fast i hans nät. Allt han säger är av högsta vikt. Varje ord föder beundran. Jag är fastnaglad vid hans betraktelser och gör stora ögon inför allt. Och vilken tur, ”Min kamp” finns ju tillgänglig för alla, och är alls inte reserverad för mina beundrande ögon, enbart! Du kan enkelt gå ut till närmsta bokhandel på stan eller på nätet och köpa den. En förälskelse åt alla, så här i kalla, insnöade vintertider.