Jag kan själv

 

 

Som vanligt när jag har en hel drös med uppslag att välja på, så väljer jag helt sonika ett annat.

 

Jag spontanköpte en bok idag.

Det har börjat bli tradition att jag när jag besöker Hamrelius bokhandel kommer ut med något helt annat än jag tänkt mig. Idag hade jag tänkt mig ”Bröderna Lejonhjärta” av Astrid Lindgren. Ibland har man ett behov av att äga. Och den tycks ständigt utlånad på biblioteket.

Men den hade de förstås inte. Istället kom jag ut med ”I det här trädet” av Katarina Kieri och Per Nilsson. Ingen jävla aning om vad det är. Ungdomsbok med fin framsida. Ville ha den att titta på, liggandes på mitt bord. På baksidan står det så här:

 

”Ta dig i akt, besinna dig, kom ihåg grundregel nummer 1A: Tyck aldrig synd om dig själv. Tycka-synd-om-sig-själv är ett träsk, en kvicksand som drar ner dig, som gör dina ögon dyiga, som förlamar dig, som gör dig dum och trög.

Vilsenpojken, är han en sån som tycker synd om sig själv? Som tänker att åh, varför är det ingen som vill upptäcka hur intressant och spännande jag är innerst inne, varför är alla andra så ytliga och dumma och falska, varför är det ingen som visar mig vägen hem?

Vet inte. Bryr mig inte. Ska aldrig tänka på honom igen.”

 

Lät bra tycker jag.

Egentligen tycker jag att det är så här böcker alltid ska upplevas. Därför jag har så svårt att läsa klassiker kanske. Man vet för mycket innan. Jag vill inte veta något. Jag vill vara den som först hittar boken. Dammar av den från hyllan längst in på biblioteket där den glömts bort, eller tar den på måfå i handeln. Ju mindre jag vet desto bättre.

 

Sen gick jag till biblan och lånade ”Spelkortsmysteriet” av Jostein Garder också för säkerhets skull. Som kontrast: ibland vill man veta, känna tryggheten av att man läst innan. Vi pratade om den i Amsterdam och jag tycker om när behov av omläsning naturligt väcks och vägrar släckas. Därav även ”Bröderna Lejonhjärta”. Snart.

Först ska jag förstås läsa ut ”Defekt”. Världens vidrigaste bok. Och hennes språk är inte alls lika bra som i ”Play/Pause”. Första mordet fick mig att vilja försvinna. Yesim Bilgic. Som Manusförfattaren känner. Vars roll i mitt liv bör hålla sig på mattan. Men det är en annan historia. Nu pratar vi om böcker. Och ”Defekt” är trots allt lite som ”Lasermannen”. Man skulle vilja att hela resten av världen tar paus under tiden som jag läser ut den, stör mig inte med något annat. Jag minns min mammas morgnar i sängen med en bok, ”jag ska bara läsa lite till”. Visst är det underbart?

 

Och kanske lite skola?

Vi har i uppgift att läsa igenom utdrag ur en bok som handlar om pedagogik för barn och så. En skolvärld som min mamma levt i, som min syster lever i. Som ger mig kalla kårar. Det handlar om små barn och deras inlärningsprocess och psykiska hinder. Jag får gång på gång stångas mot mitt ointresse. Kanske är detta en del av meningen? Att utkristallisera vad det är man vill jobba med egentligen. Jag vill jobba med vuxna människor som gjort ett medvetet val att vara här, i min klass; för att de vill lära sig att jobba med sina texter och utveckla sin egen alldeles speciella stil. För att de liksom jag drivs av en längtan att förmedla sig. Och så vidare. Inte små barn som ska hålla på och rita och visa och behöver överdriven ”va duktig du är”-mentalitet, gaaah! Överdriver jag nu?

Jag kanske hamnar i en sån grupp nån gång. Vem vet? Lina, ledare för en bunt på sju st femåringar. Hej hej med fingerfärg och blinka lilla stjärna. Nu ska vi skriva vår egen version av Nalle Puh.

 

Jag har precis läst ett avsnitt av ”Defekt” där mördaren styckar en person och eldar upp henne i ugnen. Han tyckte det var praktiskt att hon varit död så pass länge att hon inte blödde. Det var lite jobbigt att såga itu henne ändå. Revben och bröstkorg, tunga grejer tydligen. Jag skulle aldrig kunna bli mördare. Jag tycker det är jobbigt att ens tänka på att såna här saker finns inuti människor. Fascinerande i en bok, visst. Men på riktigt? Ischa!

Hur kan folk vara läkare?

 

Så. En blogguppdatering om ytterst lite. Nästan ingenting. Men något säger mig att till exempel min mamma kommer att gilla den mer än hon gillar mina modeuppdateringar. Blink blink.