I forskningens namn

Emma L var på kortbesök med sin kompis Sandra för att se Rammsteinkonserten. Jag fungerade som övernattningsplats. Emma L är en av de människor jag mår så fantastiskt bra av att träffa. Jag behöver henne, och det känns i hela kroppen. Det känns bra att det redan bestämts när vi ska ses nästa gång.

Vi pratade om den äldre mannen, som alltid, om rally och vampyrfilmer, och om att Rammstein har gett ut en cd-box där man även får dildos som är avgjutningar av deras snoppar. Detta kände jag höjde deras status och vi kunde inte släppa samtalsämnet på flera timmar. Vems är vems liksom, får man veta det? Och de hängivna fansen; ligger dem med sångarens samtidigt som de lyssnar på musiken? Och vilket band i Sverige hade kommit undan med att göra en liknande grej (det enda vi kunde komma på var The Ark. Vi kanske ska tipsa dem om det, nu när de inte är så mycket i ropet längre.)? ”Det hade säkerligen kommit upp i Debatt”, sa Emma L. ”Regeringen hade varit emot, och oppositionen hade sagt ’det är gött’.”

 

På väg hem från stationen insåg jag att jag för en gångs skull har tiden på min sida den här veckan. Tog en mer eller mindre planlös stroll in i bokhandeln, där jag har ett rabattkort som inte utnyttjats tillräckligt. Kom inte på namnet på hon jag läste om i DN, och insåg att det enda jag memoriserat var att hon hade dreads i lila och rosa; inte ens en framsida hade jag i huvudet.

Såg dock en annan titel jag gått och grunnat lite på. ”Åtrå – erotiska noveller” av Clara Jonsson. I forskningssyfte, tänkte jag, och tog den trots det vidriga utdraget på baksidan. Erotisk litteratur är ju trots allt en genre för sig. Här handlar det inte längre om att slipa till det snyggaste språket, de mest nyskapande detaljerna eller ens att skära sig från mängden. Vad det handlar om är att göra läsaren upphetsad. Inget annat. Jag tänker att detta skulle vara en rolig strösyssla, och grunnar då och då på en lämlig pseudonym man i så fall kunde använda sig av. (Denna forskning bör alltså ses ungefär lika seriös som min egen privata danskundervisning; för att i framtiden kanske eventuellt bli översättare… Det blir så. Eller blir det inte så. Vägen dit är liksom lika rolig som ett eventuellt mål.)

 

Jag la fram boken på disken, tänkte på hur tunn den var och att det var helt logiskt att den var inplastad (och förmodligen überlarmad), men gillade hur den ändå stod under ”Romaner”. Den snygge mannen i övre medelåldern sa ”ska det vara en present?”. Och jag log mitt bästa leende och sa ”nej.”