I barndomslandet

Det är så tyst och stilla när alla har gått ut. Jag kan inte hålla mig ifrån att skriva lite. Sitter i stolen med benen högt, datorn i knäet. Minnen som kommer upp, jag vet inte vad de vill med mig. Jag skriver ner dem. Jag väver in dem i romanen jag håller på med. Är hon jag, är jag hon? Nej. Men det skadar väl inte om vi har lite gemensamt.

 

Jag funderar ofta över det där när jag skriver, och när jag läser. Vad är sant och vad är fiktion? Och spelar det någon roll vad som är vad? Människornas behov av att bena ut, veta sanningen. Jag såg ett program om Kerstin Thorvall, där hennes barn säger att hon var en dålig mor. Jag tänker på Kerstin Thorvalls böcker, hennes många ungdomsböcker, och försöker få det att gå ihop. Var Thorvall en sån som inte ville ha barn, egentligen? Eller varför blev det som det blev?

 

Jag tänker på Karl-Ove Knausgård, när jag plötsligt skriver om en släkting på ett sätt som inte alls är fiktion, bara verklighet. Verklighet från min synvinkel, så som jag såg det. Och jag funderar över Knausgårds sociala kontakter. Hur blev det med dem sen? Hur är det med dem nu? Hur funkar det, att skriva in verkliga personer och händelser i sina berättelser, för världen att läsa?

 

I skrivarlinjer jag gått på har vi diskuterat om man bör fråga om lov. Min erfarenhet har varit att folk har hakat upp sig på helt andra saker än de man trott de skulle ta skada av. ”Men varför skriver du om mig på det viset, sån är väl inte jag?” Nej, och det var inte du heller! Det var fiktion! ”Men det ser jag väl, att det är jag.” En kompis som gav mig respons för ett tag sen sa att han först hade haft svårt att tro på en av mina karaktärer. För att sen inse att han blev förbannad, för att han kände igen sig. ”Har det aset modulerat den här karaktären på mig?” Det var en osäker smått deprimerad man, en mes, han pratade om. Nej, men så har jag aldrig sett dig, försäkrade jag, ytterst förvånad över att han trodde det. Varpå han insåg att det var sidor han aldrig visat upp för mig, bara sådan han varit tidigare i sitt liv. ”Men jag antar att det betyder att du lyckats med din karaktärsbeskrivning.”

 

 

Hur som helst vet jag inte vad det blir av dessa lekar med minnen som jag ägnar mig åt, och som jag delvis ägnade mig åt i romanen som kommer ut i vår; ”Det borde finnas regler”. Kanske är det mitt sätt att skriva? Kanske är det någon form av terapi? En lek där jag skriver om mitt liv, fast ändå inte alls. Så som det kunde ha blivit. Med människor som nästan är jag; alla har de bitar av mig i sig; men ingen är riktigt jag. Jag gör om. Inte för att jag har haft det dåligt i min barndom, men bara för att fiktionen ibland kommer närmare sanningen. För att sanningen i sig så sällan är nog. För att den behöver något, för att bli skönlitteratur.

 

Therese Willman skrev i Svensk Bokhandels katalog när hon kom ut med ”Den drunknande”: ”Jag tog alla mina favoritsinnesstämningar och skrev en roman av dem” (ungefärligt citerat). Jag tänker på mina inre landskap. De där husen jag återvänder till. Att det aldrig känns som att det var länge sen jag befann mig på gården i Glimminge, för att jag mentalt är där ofta. Vissa miljöer som bor i ens kropp: höskullen, Backarna, klädkammaren. Jag kan bli irriterad över dem, undra vad de vill mig, varför de inte bara lämnar mig ifred. Trappan till konstsalarna på Sturegymnasiet, festrummet hemma hos morfar. Kanske finns de kvar i mig för att jag ska kunna skriva om dem? Inte nödvändigtvis som de var, men min känsla av dem. Precis som alla de påhittade miljöerna fyller de en funktion. De blir vad man kallar för ”fantasi”. Som skribent gläntar du ofta på locket, kanske är det inte underligt alls? Att minnet blir en en öppen vindslucka som står och slår i hjärnan.