Du blir aldrig större än dina drömmar

Det händer en konstig sak när det går bra för en.
Och det är att man bara vill att det ska gå bättre.
Imorgon annonseras det ut vilka som är nominerade till årets Augustpris.
Eftersom jag har kommit ut med en bok i år, den har fått väldigt bra recensioner och bland annat varit på Svenska dagbladets topplista ett par månader i somras, sålt i 4000 ex och i allra största allmänhet har det känts som det bästa mottagande jag kunnat önska mig, så finns det, om än en mikrokopisk chans, så i alla fall en chans, att min bok ska bli nominerad i kategorin barn- och ungdomsböcker.
Det här är förstås inget debutantpris, och i år är året när både Sara Stridsberg och Malte Persson gett ut barnböcker.
Men drömmar bryr sig inte så mycket om sånt.
De har redan galan klar för sig. Eftersom jag inte vet hur det ser ut i lokalen tänker jag mig nåt liknande Palladium i Växjö. Där står Daniel Sjölin på scenen, och han väntar egentligen bara på mig. Mitt största problem, när jag kommit så här långt i fantasierna, mitt namn har ropats upp och alla applåderar, Ada och Anna kramar om mig och vi skriker och wiiiiar som aldrig förr; är vilka skor jag ska ha.
Det kan ju hända att man inte har samma balans som man brukar när marken rycks ifrån en under fötterna.
För det skulle den ju ändå göra, är det inte precis detta drömmar handlar om? Att det största man kan tänka sig slår in.
Och ett augustpris är ju lite grann som ett bröllop, tänker jag mig. Så nära Oscarsgalan jag kommer nu för tiden, när jag valt bort skådespeleri och Hollywood.
Nu, när det största, att boken faktiskt kom ut, redan är en väl etablerad sanning för mig. Något jag vant mig vid att leva med.
För det är ju bisarrt, är det inte? Det här att man ständigt vill klättra högre. Jag tänkte först att jag inte ville skriva om dessa galna hybristankar, dessa fåniga drömmar, för att de är något man ska hålla tyst om. Det är en av dödssynderna att känna så. Eller snarare en kombo av tre: avund, girighet och högmod.
Men till skillnad från bibeln tror jag inte på att vägen till lycka går genom att skala av dödssynderna för att uppnå total renhet. Jag tror att renhet handlar om nakenhet.
Att våga vara naken.
Om jag för några dagar sen kunde ta beslutet att skriva om min ångest här på bloggen, då kan jag fan i mig skriva om det här.
Men för att må bra är det bättre att inte älta. Skriva av sig och försöka gå vidare här i livet, försöka sova inatt, försöka göra annat än att älta fantasier man absolut inte kan styra över. Så bilden ovan symboliserar inte något mardrömsscenario. Utan snarare rent bokstavligt: jag ska ladda ner ”Terror on elm street”-filmer och se. För att det är så lätt att glömma bort alla meningslösa projekt, mitt i alla viktiga vuxna projekt (som jag numera kallar mitt romanskrivande, haha!).
Som att se alla ”Terror on elm street”-filmerna, bara för att.
Och så tänker jag att jag ska ha de här skorna när jag tackar Daniel Sjölin. Jag får öva mig lite, och så är det ju trots allt rätt tjock klack. Och man vill ju visa att man tagit sina vuxenpoäng.