Det största har hänt

Det har hänt mycket sen sist, jag har varit dålig på att uppdatera.

Jag har faktiskt haft semester.

 

Jag har varit i Thailand. Min hjärna har fortfarande inte kommit ikapp. Umgåtts med Vicky, som är en sån unge som får mig att vilja ha barn nån gång. Och Kajsa, som får mig att inse att inte alla mammor blir lobotomerade blöjexperter. Sett Bangkok, stressat runt med syster reseledare tre steg före, Skytrain och poolhäng och en solbränna som aldrig blir till. Sett 4d-bio och nästan avlidit på kuppen; alienfingrarna som sträckte sig genom skärmen och jag kunde inte hejda mig att slå tillbaka, vilt skrikande så att Axel och Johannes vred sig på stolarna av skratt.

 

Och mitt i alltihop dog Whitney Houston.

Rösten, nittitalets stora kvinna, den man ville vara. När hon spelade i ”Bodyguard” och jag tänkte en dag ska jag också ha konserter i rustning med kedjepaljetter i kjolen. En dag ska jag också bli räddad av Kevin Costner. En dag ska det låta bra när jag sjunger ”And Iiiiiiiiiii / will always love you / Iiiiiii / will always love you”…

Whitney Houston som gifte sig med Bobby, som slog sönder henne. Som gjorde henne drogberoende. Som sumpade sönder hela hennes karriär. Liv Strömqvist skriver så hjärtskärande om det, och det gestaltades så svart och vackert i ”Prins Charles känsla”. Hur flera afroperuker samstämmigt sjunger ”’Cause I found the greeeeatest / love of all / it’s happening to meee-ee-eee”….

Houston var på väg tillbaka. Konserter som sågades av hungriga journalister, gamar, skränande olycksfåglar. Fruktansvärda bilder som kablades ut. Men någon form av hopp också. Som alltså försvann på ett hotellrum i Kalifornien den 11 mars 2012. Vila i frid, du en av de största.

 

*

 

Och så kom det där messet till mig, när vi var i Koh Lanta. ”Din bok har kommit till förlaget! Va fin den är!” Och en försäkran om att de inte kommer att släppa den förrän jag kommer hem, förstås. De är så fina, mitt förlag.

 

Men nu är jag hemma! Och för några dagar sen gick jag till Hemköp och hämtade ut det här paketet. Ett skepp kommer lastat med….

 

…min bok!!

Det är min bok!

Ja, den samme som jag hållit på med hela hösten och en bra bit in på våren också! Ja, den samme som jag började skriva på, som jag börjat skriva på romaner innan, utan att veta in eller ut, bara med nån form av driv i att det är för roligt för att sluta. Att det är detta jag gör, och att jag bara måste fortsätta.

Och här sitter jag nu med min bok i handen. Det ska sägas: det var något av ett antiklimax. Ingen telefon hade jag, den hade tro det eller ej blivit stulen i Bangkok. Ingen att hoppa på stället för och krama om, och skrika ”Det är det största som hänt, det är det största som hänt!” till.

Så jag skrek det för Åke.

Och sen satte jag mig på golvet och bläddrade lite. Hade tagit på mig läppstift för att känna att det var fest. Jetlag och lite grann tårögd. Orkade inte gå igenom så mycket, bläddrade och läste lite här och var. Den är klar, liksom. Hur många gånger har man inte blivit klar med något tidigare? Men aldrig har jag blivit klar på det här viset. Den är tryckt, den är ute, den ska recenseras.

Och så tog jag några kort, för fortfarande är det det vi gör för att förstå när något är historiskt.

Och här kan ni som vill beställa min bok: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186634186

 

Eller förresten, gå hellre in i en bokhandel nära dig, och fråga efter den. För jag har precis läst i senaste numret av Svensk Bokhandel om bokhandlarnas presumtiva utdöende, och vi måste förhindra det! Be dem beställa hem. Sätt deras kunskap i första rummet.

 

På kvällen var det slam på Moriskan och jag skulle träffa Fritjof och Ulli lite innan för catching up. Röd i ansiktet av övertrötthet, sex timmar fel. Men jag tog med mig en bok för att visa. Lisa köpte den innan kvällen var slut; “jag kan inte hålla mig längre! Jag måste läsa nu!” Jag älskar att mina vänner resonerar så. De skiter väl i om de är målgrupp och fjorton år. Alla som inte är fjorton år längre har ju förresten varit det nån gång.

 

Jag älskar framsidan. Jag tänker att jag är nöjd, med alltihop, att jag ska läsa igenom den igen men inte orkar riktigt än. Men att jag är nöjd. Att jag är stolt. Man får vara det.

 

Och sen vann Louise slammet över Lisa, och det var rätt fast att jag brukar heja på Lisa. För Louise har utvecklats enormt bara på de få gånger jag sett henne tävla, och hennes sistadikt fick håret på mina armar att resa sig. Sånt ska belönas. Och sen pratade mitt span med mig. Han var fin i sina hängslen och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen, men hade min bok att visa fram. Och det kändes lugnare än det borde ha, och jag tackade skolflicksuniformen.

Hängslen förresten? Och lockigt hår, vilket sammanträffande…

Fast nu talar jag mest i gåtor. Godnatt. Köp min bok. Den är rolig, jag lovar.