Bladvändare som inte är deckare

 

Jag började läsa ”Cirkeln” igår. En av de mest omtalade ungdomsböckerna 2011, skriven av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, en försäljningsbomb från Natur & Kultur, nu tillgänglig på pocket. Om tonåringar och ockulta krafter. Visst är språket inte speciellt bländande, men oj vilken bladvändare det här är! En sån där riktig slukarbok, som man vill ta med sig upp på vinden och gömma sig med. När man var liten kändes detta beteende helt normalt, och uppmuntrades dessutom av mamma som tyckte det var bra att jag läste. Nu när jag är vuxen tycker jag att jag åtminstone måste beta av vissa saker för att förtjäna den sortens fullkomliga hängivelse till litteraturen. Som att träna. Eller uppdatera bloggen lite om fenomenet.

 

Svenska folket låter sig gärna fångas i psykosen att slukarböckerna enbart består av deckare. Det är inte bara en slö, utan också mycket felaktig iakttagelse. För att ställa saker till rätta hr jag därför sammanställt en lista på böcker av slukarnatur, med en liten motivering till varför de räknas till skaran. Alla böckerna har det gemensamt att de inte är deckare.

 

 

”Lasermannen” av Gellert Tamas. Vissa skulle kanske hävda att man här letar efter en mördare, vilket gör att den kan betraktas som en deckare. Men boken är en blandning av fiktion och fakta, med artiklar insprängda och en stor dos tidigt nittiotal. Aldrig har väl allmänbildande historia varit så spännande! Varvningen av de olika beståndsdelarna gör boken till en ursäkt att stanna inne även de mest soliga dagarna.

 

 

”Berömda män som varit i Sunne” av Göran Tunström. Första gången jag upplevde den hörde jag den inläst av Reine Brynolfsson, en fin upplevelse i sig. Tunströms lekande lätta men ack så fantastiskt briljanta språk, de olika berättarrösterna, stilgreppen och de skickligt utlagda metkrokarna, som jag kallar det; dessa detaljer som hakar tag i läsaren likt cliffhangers mitt i kapitel, och får dig att läsa ett stycke till, bara ett stycke till. Se bara på första meningen: ”Det hände den septembervecka för trettio år sedan när Harald Pihlgren tog livet av sig, att vi fick oväntat besök.”

 

 

”Drömfakulteten” av Sara Stridsberg. Det är argt, det är feministiskt, det är vackert, smäktande, poetiskt. Så fort du tror att du har grepp om berättelsen slänger Stridsberg in ett nytt stilgrepp. Det är magiskt, det är inspirerande! Det är som en ny religion.

 

 

”Jack – uppskäraren. Kriminalfall och legend” av Glenn Lauritz Andersson. Låt experten föra dig tillbaka till 1888 när Jack the Ripper härjade på Londons gator. Det är läskigt, motbjudande, men oemotståndligt. Återigen varvas fiktion med fakta, och då och då kommer det ett foto. För mig som fascineras av seriemördare är det omöjligt att inte vara fullkomligt fastklistrad inom ramarna av dessa sidor.

 

 

”Min kamp 1” av Karl-Ove Knausgård. Ni minns kanske kärleksförklaringen? Jodå, jag blev helt hooked. Kanske är det för att jag skriver själv och blev så sjukt imponerad av denna balansgång mellan nutid och dåtid, mellan samhällskritik och dagboksaktigt berättande. Jag har aldrig läst en så tjock bok så snabbt.

 

 

”Kejsarn av Portugallien” av Selma Lagerlöf. Oj, hon kunde berätta, den kvinnan! Precis som med August Strindberg behöver man som läsare idag inte vara det minsta rädd för att inte begripa. Språket är lekande lätt men vackert som en saga, sida upp och sida ner. Och tårarna strida för pappan som för var dag tappar mer och mer av sitt förstånd.

 

 

”Pause/play” av Yesim Bilgic. Denna vansinnesfärd i en galen människas psyke. Utflippad överklass och kokain tills näsan sprängs. Buckle up, skulle man vitsigt kunna säga.

 

 

”Lämna mig inte” av Stig Saeterbakken, som för övrigt dog för ett tag sen, alldeles för ung. Jag recenserade den här för dagensbok och jag var alldeles mållös. Det enkla men så vackra språket, de träffande sanningarna. Det där alla böcker av vikt ska ha: ett tilltal som om författaren tagit tag i det som är mänskligt och förklarar det på ett helt oslagbart sätt.

 

 

”Här ligger jag och blöder” av Jenny Jägerfeld. Rasande ungdomslitteratur, den där närheten till känslorna som vuxenlitteraturen gärna tappar. Jag läste på tåget från Stockholm och blev glad när högtalarna meddelade försening! Bara jag hade min bok så var allt bra. (Så sött det för övrigt är att jag recenserade denna innan jag ens kände personerna på mitt förlag! Som några månader senare skulle komma att skriva kontrakt med mig. Jenny, som nu gett mig fina vitsord på omslaget. Wicked! Jenny Jägerfeld tycker att jag är bra?!)

 

 

”Pappa Pralin” av Anna Jörgensdotter. Ätstörningar och osäkerhet, drömmen om det perfekta livet. En vindlande vandring mellan det ena tröstande efter det andra. Jörgensdotters röst så skarp och tydlig. Beröringspunkterna och känslostormarna.

 

 

”Låt den rätte komma in” av John Ajvide Lindqvist. Egentligen de flesta böcker av John Ajvide Lindqvist. När jag läste ”Människohamn” kunde jag fan inte sova. ”Lilla stjärna” tyckte jag inte nådde upp till samma kvalitet. Men i övrigt: börjar du läsa en av Ajvides böcker är det liksom ta ledigt från jobbet som gäller… Ingen kan på samma sätt skapa stämning och få mig att tro på vampyrer och zombies som han.

 

 

”Flickan och skulden” av Katarina Wennstam. En reportagebok! Och jag är fastklistrad och totalt fascinerad, gråtande över verkligheten på sängen. Wennstams bok fick regelverket att ändra på sig lite grann vad gäller kvinnors rättigheter i våldtäktsmål. Frågan är om det gjorde tillräckligt. En bra bok är det fortfarande, och säkerligen lika läsvärd är hennes ”En riktig våldtäktsman”. Wennstam har nu gått över till att skriva deckare, för att ”nå ut till fler människor”. Jag tycker det är ett bra syfte, även om jag hatar deckarhajpen.

 

 

 

”Midsommarvals”, ”Hummerfesten”, m.fl. av Viveca Lärn. Böckerna om Saltön. Sträckläste stående över disken till min kiosk en sommar. Mycket störigt när det kom kunder. Säkert kallas det kärringlitteratur av förståsigpåare, men helvete, att få dyka med näsan rakt ner i sommaridyll med slitningar och bråk under den perfekta ytan, fina personporträtt och intressanta livsöden; fuck förståsigpåare! Perfekt att läsa när det är långt till vår.

 

Jag borde nämna nåt av Margaret Atwood och John Irving, men det var för länge sen jag läste dem för att veta vilket alster jag skulle välja. Och du hittar säkert dina egna favoriter. Vad jag vill av dig är bara att du lyfter näsan över de på löpande band producerade morden i de svenska idyllerna, och ser möjligheternas ocean. Tjenare liksom, litteraturvärlden är STOR. Du missar saker. Välkommen in!

 

En parentes: Resonemanget är delvis direkt lånat från en kurs jag hade för nåt år sen, om att skriva. Jag tycker nämligen även att det är viktigt att lära ut till den blivande författaren att en bok ska fånga läsaren, med hull och hår. Det finns så många böcker, och du har ingen tid på dig att dalta och dutta.

Självklart ville jag inte vara sämre själv, utan har utgått från principen även när jag skrivit min egen roman, ”Det borde finnas regler”, som kommer ut i månadsskiftet. Min förhoppning är att den ska vara omöjlig att lägga ifrån sig. Ni får gärna återkomma till mig och berätta om jag lyckades eller inte.

 

 

Och nu tillbaka snabbt som fan till Anna-Karin som ska spionera, hon borde sluta använda sina krafter, det kan upptäckas, ”Plötsligt hör hon steg utanför rummet. Paniken kommer rusande mot henne som ett godståg…”