Nej.
Det här är inte en helt okej effekt av att man skriver på en roman om fjortisar som flippar ut och tjuvröker och gör allmänt crazy stuff.
Man kan tycka nästa dag att vadå, det har jag redan glömt, att jag rökte några bloss där? Det spelar väl ingen roll, kommer inte få mig börja röka igen, vadå, trodde ni det eller?
Klockan 06.30 natten därpå vaknar jag och är röksugen.
Då har jag drömt nåt osammanhängande om att det finns ett halvt paket Marlborou lights hos Emelie, och det andra finns på andra sidan stan, och det gäller för mig att klara mig mellan dessa båda poster. Lite som ett tv-spel.
Jag ligger vaken i en halvtimme och säger till mig själv att jag inte vill börja röka igen, att det bara är hitte-på, men att detta är ett tydligt tecken på att allt i ”The easy way to stop smoking” av Allen Carr är fakta, fakta, fakta och jag borde inte ha något annat som min världsbild. Och då allra helst inte mitt eget sockervaddstänk ”jag FÅR. ibland…”
Att leva dekadensliv med Emelie och Catrin en vanlig onsdagseftermiddag/kväll är väl en sak. Att vara bakisdöd nästa dag är väl okej. Jag är inte tjugo längre och man märker av det rätt ofta. Inte minst när jag får för mig att amma min nalle lite under tiden som jag tittar på Hitlerfilmen (som för övrigt är dålig).
Det här med att jag kanske är dödssjuk under huden… vi får ta det i nästa vecka.
Facebook-sida