Jag jobbar på.
Det är som att jag hela tiden ”kommer på” hur det är att vara författare. Alla jobbar ju så olika. Och det hör till de konstnärliga yrkena att arbeta som ett as, och sedan vänta på godkännande. Det gör jag nu. Väntar på godkännande. Väntar på att någon på ett förlag ska fatta hur fantastiska mina manus är.
Två är inskickade, två romaner. Den ena är en ung vuxen, rätt hemsk egentligen. Om gruppdynamik och sånt. Att vara nitton och försöka hitta sin roll. Den andra är en vuxenroman. Stor kärlekshistoria, lekte med formen. Nu återstår mest att hålla tummarna. Fantisera, och rycka till så fort ett okänt nr försökt nå en.
Fast jag sitter verkligen inte och rullar tummarna. Nä, för jag tror att det bästa är att bara fortsätta. Jag har fler stordåd på gång! Nästa erotiska roman t ex, den började jag läsa igenom utkastet till när vi var på skrivarveckan i Huaröd. En helt fantastiskt galen story faktiskt. En saga, nästan. Med monster och allt. Den liknar… ja, inget annat, skulle jag säga. Jag gillar den skarpt!
Det som händer med den nu är att den går igenom en omarbetning, en mycket noggrann sådan, för att bli bättre. Hetare. Bättre språk. Trovärdigare vändningar. Mer gestaltning, mindre skriva på näsan. Det är en omarbetning jag tänker ta resten av året för. Men bli klar innan utgången av december.
Tidiga förvirrade anteckningar. Mer koll nu.
Men, så hände det en rolig sak! Sånt som händer ibland, och som får en att komma ihåg vad det är som är så härligt med att vara författare. En berättelse kommer, oannonserad. Bara måste börja skrivas på, just precis nu! Så det gjorde jag, när jag egentligen skulle vara ledig. Förlåt alla kusiner och sommargäster, om jag var lite disträ i år.
Det är en ungdomsroman, för lite yngre än jag skrivit tidigare. 9-12 tänker jag mig. Huvudpersonen är tretton, och det är sommarlov och 90-tal. Mer än så säger jag kanske inte? Det är i en lustfylld första utkastet-fas, och jag blandar hejvilt från det egna livet och från fantasin, för att få fram karaktärerna och storyn. Det finns ingen tidsplan för den. Den är mitt roliga sidoprojekt, som lättar upp redigeringen. Ibland sitter jag, eller halvligger, i soffan och skriver på den sent in på kvällen. Då känner jag mig som både ung och fri, och som nidbilden av författare på samma gång. Det är fullkomligt underbart.
Här skriver jag visserligen dagbok. Men tyckte ändå bilden illustrerade känslan rätt bra.
Det är så det ser ut, med skrivandet just nu. Häromdagen på Ica tänkte jag att jag förmodligen kommer ut med nåt nästa år, jag gör i alla fall mitt bästa för att lägga grunden till det. Det känns skönt. Även om man fortsatt inte kan lita på något, så har jag ett produktivt år. Någonstans, någon gång, så borde det märkas.
I livet i övrigt är det också bra. Många fina saker händer, både för mig och för kompisa, känns det som.
Världen känns som en farlig plats just nu. Jag försöker följa med i alla turerna. Nazister, terrorister och kärnvapenhot. Vad jag önskar att det var någon annan än Donald Trump som satt på den posten… Häromdagen försökte jag göra världen lite bättre genom att lägga mig i en fbväns inlägg. Det hela kändes väldigt mycket alternativ verklighetsbubbla, och för en gångs skull kände jag mig som den med de bra argumenten. Självklar, tydlig. De jag argumenterade mot hade verkligen inte mycket att komma med, utöver härskartekniker och svepande påståenden. Det märktes att de sällan brukade diskutera frågorna. En grupp människor som bestämt sig för att ”gammelmedia” hade fel.
Eller för en gångs skull? Kanske är jag så nu. Stark och säker, när det vill sig. Ser igenom sånt som annars kunnat punktera mig.
Nä, nu domnar fingret bort. Dags att lägga undan telefonen.
Facebook-sida