Efter utmattningen

Det som är kvar efter utmattningen är att jag fortfarande inte kan styra över min ork riktigt. Så här: Jag kan vakna på måndagen och känna å, vilken härlig vecka som ligger framför mig! Jag vill jobba med mitt manus lite varje dag, och så vill jag boka in träffar med den och den (nu för tiden i dessa coronatider är det även digitala träffar som får räknas som lika mycket värda som fysiska), och så vill jag röra på mig, och så vill jag läsa i böckerna jag läser i, och så vill jag ha högläsning på instagram gärna två kvällar, och så vill jag…

Och en dag kan det funka att ha det precis så där fullspäckat som jag var van. Men om jag pushar för mycket kan man räkna med att det slår tillbaka. Om jag har för mycket roligt i hjärnan på samma gång kan man räkna med att det blir svårt att sova. Och blir det svårt att sova blir det svårt att uppnå målen nästa dag. Så det där med mål… jag har i den mån det går slutat ha det. Vilket är skitsvårt för en målinriktad deadline-junkie som jag, som gärna disciplinerat betar av projekt efter projekt, och innan man vet ordet av har gjort nytta även av fritiden. Jag ska läsa DNs alla artiklar när jag får papperstidningen om helgerna. Jag ska läsa den boken och den boken och den boken. Jag ska lyssna på böcker också! Mycket är lustdrivet, men vet ni, det spelar faktiskt ingen roll. För blir det för mycket, så blir det för mycket. Och det blir det ganska snabbt, och då får man lära sig att känna av det. Att säga okej, men jag måste först och främst ligga här på soffan och blunda ett tag. Hur länge? Vet inte. Det känner man. Tills jag inte behöver det längre.

Mina arbetspass med text är aldrig så långa som de var innan, och jag sitter inte på fik och jobbar längre. Jag är själv i lägenheten. Och det är total generositet som gäller när det kommer till hur arbetspasset ser ut. Det kan börja på eftermiddagen, till och med (även om jag är en sån som jobbar bäst på morgonen). Jag har oftast bara ett arbetspass per dag, och det är sällan över tre timmar långt. Jag kan vara hur lustfylld som helst och vilja sitta längre, men jag vet att det inte blir bra då. Att det slår tillbaka, att hjärnan inte klarar det. Och då får istället tänka: vad bra att omvärlden inte kommer att märka någon skillnad.

Vad bra att jag kämpat sönder mig i flera år, så att det finns projekt att ta av som är halvfärdiga redan, vad bra att jag förhoppningsvis har tid på mig. Jag måste agera som att jag har tid på mig, för det går inte att stressa det här. Det går inte att hoppa från projekt till projekt lika lättvindigt som förr.

Och det är viktigt med all den tid som inte är skrivande. Som är annat, som är livet. Jag är ingen maskin. Jag är mer än mitt skrivande. Det låter kanske självklart, men det har inte varit självklart. För mig liksom det säkert är för många som skriver, funkar skrivandet som en tillflykt från annat som är jobbigt. Typ livet. Skrivandet funkar som ventil, som vän, som självförverkligande. Men skrivandet får inte ta över. Jag jobbar inte som förr och jag kommer aldrig att jobba som förr. Och om man tänker efter, när man sluter ögonen här på soffan, så är det jävligt skönt.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.