Sommarslöheten

In: typ dagbok

När det blir varmt som det var för några dagar sen, då vill jag inte jobba. Jag tillhör inte de författare som skulle kunna jobba var som helst ifrån. Även om jag är mobil när det gäller kontor, så nej: graderna kan inte vara hur som helst. Jag får anstränga mig å det väldigaste för att motivera mig när det stiger över tjugofemman. Då vill jag mest bara sträcka ut mig, insmord med solskyddsfaktor, och ta emot den där solen.

På sin höjd läsa.

På sin höjd fika på syster Hannas fantastiska pajer…

 

Annars finns det en stillhet här nere i skogen som inte går av för hackor. Jag har alltmer börjat förstå hur mycket det här stället betyder för mig. Här firades barndomssomrarna. 1993 byggde vi det som nu är vår stuga, på innergården av lägenheter. Här kan man lyssna till fåglarna och försjunka i funderingar, helt enkelt. Jag läste Per Landin, som också har stuga här nere, hans senaste bok som utspelar sig just här. Det var en upplevelse. Även om boken i sig är väldigt mörk, så var det ett vackert språk, och fint att läsa om de omgivningar jag själv just nu försöker skildra.

Jag tyckte om den.

Det är skönt att ibland bara inte ha något att göra, eller hur? Hur skulle man annars komma på att det roligaste som finns, kan vara att gå ner till stranden på kvällen, och springa det snabbaste du kan? Eller att hjälpa en humla som hamnat fel i livet? Närvaro kallas det väl. Att leva livet fullt ut. Jag är rätt kass på det i perioder.

I sommar gifter sig min barndomskompis Emma med sin Mattias, och i helgen rövade vi bort henne på möhippa. Drejade, fikade, gav henne söta symboliska presenter. En riktig toppendag.

Inte mindre än femton tjejer var vi. Med fika på fantastiska Café Killeröd, och slutligen avslut i Strövelstorp, disco på gräsmattan. Ingen utgång i Båstad efteråt. Bra. Det brukar bara sluta med att jag hatar människor ju. Emma verkade nöjd. Vi shottade jägermeister och sjöng Tommy Körberg. Gud, så jag kommer att gråta på det bröllopet! Men så roligt det ska bli!

 

Och så blev det då lite kallare, och efter att ha låtit manuset vara i fyra dagar eller vad det nu blev, kliar det i mina fingrar att komma igång med omarbetningen. Denna gång har jag försökt göra så mycket ändringar som möjligt på papper, innan jag för in det i datorn. För att man har mer översikt på papper. Och för att jag behöver jobba med det där med struktur. Det känns sådär när pappren ser ut så här:

Stora delar stryks helt, annat stuvas om i ordning.

Men det är bara att bita ihop och göra det. Annars blir det ingen bok.