2016

Vilket år! 2016 kommer att gå till historien. Året då terrorattentaten avlöste varandra. Året då svensk flyktingpolitik gjorde en helomvändning. Året då osannolikheter som Brexit, Storbritanniens utträde ur EU, och Donald Trumps tillträdande som president, blev verklighet. Året då Bob Dylan fick nobelpriset i litteratur (vilket väl också får betraktas som en hyfsat stor osannolikhet innan det nu hände). Och året då flera av våra mest hyllade, älskade idoler gick hädan.

davids-bowie

3b588f461503830b09bd9d5e5440779b

josefinnilsson1-700x571

Men det var också året då Sveriges damlandslag fick upprättelse, när de tog sig till final i OS i Rio de Janeiro. Slog ut Brasilien i seminfinal. OS-silver, motherfuckers! Fasen så spännande det var. Också året då Alicia Wikander fick en oscar, som första svenska skådespelerska på 41 års tid. För första gången på länge hade jag uppesittarkväll, och när hon fick priset grät jag lite grann. Året då ”Ghostbusters”-filmen med enbart kvinnor i huvudrollerna kom. Dessutom med Kate McKinnons karaktär som öppet stötte på kvinnor. Dvs en cool lesbisk karaktär. Som inte dör. Yeah!

ghostbusters-jones-mccarthy-wiig-mckinnon

imagevaulthandler

236900h1024_56d4471e2a6b229174bd32bc

Året då jag blev bättre på att bouldra. Det vill säga klättra. Jojomen.

14724540_10154850535041412_6948591328189978919_n

Sommaren var Pokémon Go för Sverige. Men inte för mig. Jag var mest glatt upptagen av att jag äntligen kommit mig för att skaffa en smartphone. Haha! Bättre sent än aldrig liksom.

Gigen under året har varit flera, och bra. Bäst var kanske att få leda Hallands uttagningar i poetry slam. Att vara emcee med full styrning över vad jag ska säga eller göra i pauserna, att få ta del av när de bästa koras ut, så mycket härlig poesi och coola människor; å det var kul!

12973394_1006331652781660_4177191691148577520_o

Visar bra nackövningar.

 

12717604_1004624886291824_3265028707868431074_n

Hattparad!

Kul var det också att den Erotiska aftonen blev så välbesökt på Poeten på hörnet. Knökat med folk som ville se och höra Ariel Held läsa. Jag kände mig som en superstar, när till och med Sydsvenskan skrev om händelsen. Boken fick uppsving och sålde slut i handeln i år, litet nytryck fick göras. Och jag fick äntligen tummen ur att skriva en ny erotisk bok, eller ett första utkast åtminstone, för att det kändes som att jag faktiskt hade folk som väntade på det. Det var en fin känsla.

13925586_1020680071314443_2983963253940933547_o

foto: Andreas Paulsson (C), både det ovan och det nedan.

13913582_1019235564792227_5129544785487858064_o

Jag medverkade också i Malmö Pride. Kom i samband med det lite tydligare ut som bisexuell i sociala medier. Lite störigt att jag inte kunde hänga så mycket på Pridehouse som jag hade velat, eftersom det också sammanföll med extra mycket sommarjobb på Ica. Men, men. Får tänka på det till nästa år.

Fina människor jag träffat/lärt känna mer i år: Saga Becker, Sarah Kittel, Niklas Qvarnström, Bobbi Augustine Sand, Freke Räihä. Säkert glömt några där, gillar er med!

13701025_10154557764771412_3092624095307798695_o

Sarah Kittel.

12512656_10153471782768365_8563699898127453547_n

Ny människa! Linda-Marias bebbe Carl-Elvis.

 

En sommarromans? Nej, jag vet inte vad man kan kalla det för, det som hände där. Kul. Påfrestande. Intressant. Hett. Skrev in hen i min roman för varför inte liksom, om man ändå skriver på något lite självbiografiskt som pågår i nutid?

Min farbror Anders hämtade sig från sin cancer, och blir nu bara friskare och friskare. Det tål att påpekas, även om det var något som började hända redan 2015.

13062368_10154343197486412_6111799722576632554_n

En skräckfilm jag blev besviken på under året.

När det gäller mitt skrivande har det varit ett ganska turbulent år. Jag tänkte att mitt skrivande tog för mycket plats från annat som borde finnas i mitt liv (typ ett förhållande, typ att jag börjar längta efter barn, typ att jag lägger för mycket vikt vid prestation och har svårt att bara tycka om mig själv som jag är). Vilket lett till långa pauser under det här året. Jag tog ledigt från dagensbok-skrivandet under hösten, under oklar tid, det pågår fortfarande. Ville kunna läsa vad som helst, inte känna stress av att hela tiden jobba. Vilket förmodligen ledde till att jag läste mer poesi än jag brukar. Och fler riktigt tjocka böcker. Och att jag läste ”Boktjuven” nästan bisarrt långsamt.

Ett manus cirkulerade runt och refuserades hos ett antal förlag.

Jag skrev även klart den stora kärlekshistorien. Le grande roman. Det väntar på respons från några fler innan jag ska omarbeta en sista gång. Och så har Cypernmanuset återupptagits. Åttonde versionen har påbörjats. Jag har nya idéer och kanske blir det bra den här gången? Det känns så just nu.

I en trevlig samtalsintervju med Elin Nilsson och Mårten Melin omvärderade jag även mina tankar kring att skriva för unga. Började tänka manuset som ett Ung vuxen-manus, och det gjorde arbetet lättare, kändes det som.

Jag struntade i SM i poetry slam och jag struntade i Bokmässan i Göteborg. Det senare inte på grund av att Nya Tider fick dela ut sin propaganda, även om jag är starkt kritisk till det. Jag kände mig mest bara opepp. Ville inte gå runt och känna stressen över att inte ha kommit ut med något i år. Inte köpa på mig fler böcker till de svällande högarna vid sängen (ni vet: det som inte går in i bokhyllan).

I omvärlden: rekordvarmt. Hatiskt. Extremism åt olika håll. Det har varit ett år av stora hopplöshetskänslor, har det inte? Där debattonen varit hård. Jag menar, Macchiarini förtjänade det ju. Även om han mest var en gås som allt gled av från.

wpaolo-macchiarini-8655

Men hörni! Det har hänt fina saker också.

En av mina bästa vänner i Malmö (och över huvud taget) gifte sig. Vilska och Joels bröllop var precis så fantastiskt som man kunnat förvänta sig. Jag tror på en lovande framtid där. Jävlar vad de passar fint ihop, helt enkelt.

13268491_10154432310681412_3871150574034575921_o

13308663_10154431053711412_4445227368467388032_o

Och jag åkte ju till Paris! Researchresan som blev av. Det finns en massa uppdateringar här på bloggen om det, första hittar ni här.

14125001_10154693641121412_5203981351822899543_o

14137980_10154703987176412_5223899814582018165_o

På hösten blev jag kär.

Det var inte helt lägligt, den förälskelsen, men kärlek är ju inte alltid det. Det var fint, det var oväntat. Dagen då Donald Trumps vinst i valet annonserades ut var dubbel för mig. Å ena sidan var jag förstörd, som många andra, av att det ofattbara hade hänt. Å andra sidan var jag lycklig, och kär, upp över öronen, i någon som just gjort tydligt att hen var kär i mig tillbaka.

Allt såg ut att bli ljust och fint och bra. Det blev det inte.

”Nu när du dansar intill mig

in under lyktornas sken

bankar mitt ensamma hjärta så häftigt

det kan inte förstå att det är alltför sent”

Fritt från minnet, ur Frida Hyvönens vackra ”Drömmen om dig”, från årets bästa svenska skiva ”Kvinnor och barn”.

Det tog mig hyfsat hårt, som en slägga ungefär. Jag vet, folk dör i Aleppo, jag vet, det finns värre saker. Men i mitt liv var det värst.

Och jag kommer att resa mig, det är klart jag gör. Men det gjorde ont. Och det får göra ont.

14915351_10154914697261412_968905902015906436_n

Frisyr ett.

15675671_10155077587361412_8374074587851857474_o

Frisyr två.

2016 har också varit året då jag rökt mer än jag brukar (tror jag, det finns väl ingen säker statistik på den saken). Vilket är dåligt av alla möjliga orsaker, fast främst för mitt psyke. Jag vet det. Ändå är det så jävla svårt att inte ta den där ciggen ibland. När det är fest. När jag vill prata i telefon med någon länge på balkongen. Eller bara när jag umgås med någon som röker och inte kan hålla mig ifrån att tigga ett bloss.

Det har också varit året när jag haft Cinemateketkort, det vill säga sett jättemycket gammal film, intressant film, konstig film, bra film. Jag missade för mycket Garbo och för mycket Kaurismäki, det sög ju. Får ta igen det någon annan gång.

vlcsnap-2014-05-27-22h12m07s13

Nya pengar infördes i Sverige! Spännande som fan, även om folk klagar på att de liknar Monopolpengar. För oss på Ica är det superbra med de nya 200-sedlarna, som drygar ut bufferten av 100-lappar, som snabbt tar slut.

14525195_10154814473406412_836073959861627978_o

Jag vill nämna att Josefin dog också. En vän från Växjötiden, som jag inte haft nära kontakt med egentligen någonsin, men som jag så klart minns, klart och tydligt. Hon var nyförlovad och skulle föda sitt andra barn. Men dog istället i havandeskapsförgiftning. Så fruktansvärt orättvist livet kan vara. All kärlek till de som blir kvar efteråt. All styrka till er.

Miljöpartiet hade sin stora kris. Som slutade med att Åsa Romson fick avgå. Det kändes som ett väldigt märkligt beslut. Fridolin satt kvar. Jag blev sur och tappade än mer tron på svensk politik. Inte som att jag håller på att bli sverigedemokrat eller nåt sånt, ni behöver inte oroa er. Bara att det saknas ideologier, det saknas framtidstro. Vi behöver det så jävla mycket just nu.

I bokbranschen behövs det också framtidstro. Kanske har det påverkat mitt skrivarår? Att Norstedts blev uppköpt av Storytel. Att det inte rapporterats särskilt mycket om det. Att kulturskribenterna fortfarande till stor del sticker huvudet i sanden angående det faktum att svenska folket föredrar att lyssna på böcker istället för att bläddra i dem. Vad gör det med upplevelsen av en bok? Vad gör det med läsandet? Vad gör det med försäljningen? Vad gör det med författarna?

9789127142589

Den bästa boken jag själv läste i år var debutanten Emma Clines bok ”Flickorna”, om att vara flicka då och nu. Och om sekten kring Charles Manson.

Nya säsongen av ”Orange is the new black”. Jag säger bara det. Hur påhittade karaktärer kan gripa en så.

Braindead” var också en fantastisk tv-serie. Om hur myror från yttre rymden kryper in i örat på folk, äter upp en stor del av deras hjärna, därigenom skapar extremister. Se, för fan!

15540921_10155050843566412_4869312795969221798_o

Och året då Kent, en av de bästa svenska grupperna genom tiderna, beslutade sig för att lägga ner. Dö, dramatiskt nog. Och dramatisk blev jag också, och började lyssna mer på deras musik. Gick på deras sista konsert (inte med Maria, som blev med barn istället. Inte med mitt ex, som i sista stund bangade ur och gjorde mig besviken. Men med Christin, och med Vendela, och det blev hur bra som helst.). Det var året då jag kände behovet av att köpa en tröja för att visa att jag är deras bitch, haha! Älskar Kent. Då som nu för alltid.

Det var också året när jag och mina barndomskompisar var på stranden, och en av dem berättade att hon hade en liten ärta i magen. ”Men ni får inte säga det till någon än!” Så jag gick runt och visste jättelänge att Emma skulle ha barn! Utan att säga det till någon! Det kändes fint. Det ger också framtidstro, och bådar för ett gott 2017.