Vad sorgligt det känns nu för tiden.
Jag har kanske blivit extra blödig på senare dag, men jag klarar inte längre av att personer dör i teveserier. Att världen lider medan vi fortsätter konsumera, eller kanske framför allt de där uppe, fortsätter fokusera på en vinst som inte är rimligen om vi samtidigt ska snacka om hållbarhet.
Att folk blir så vilsna i sina värderingar att de tyr sig till rasister hellre än fakta.
Att gatubarn från krigshärjade länder får bära den största skulden i samhället.
Att kvällspressen också hakar på, och bekräftar. Med sina ordval. För de är ju så viktiga, de där orden.
Och faktan som ligger bakom dem.
”Alldeles nyss gillade ju alla pressetiken”, skriver Sofia Wadensjö Karén i tidningen Vi. Vad har hänt med Sverige? Läs hela krönikan här, för den summerar det väldigt bra, tycker jag.
Jag kunde skriva mer om allt sånt här, det borde jag känns det som. Vi lever i en politiserad tid, och jag delar så mycket jag kan på facebook. Alla tar vi ställning, vi vill så mycket. Och det är bra! Men jag är ingen journalist. Jag har redan suttit i sex timmar med min roman idag, jag är egentligen trött på att skriva.
Tänkte mest bara checka in här, så att ni ser att det förekommer någon form av aktivitet.
Och det gör det! Febril sådan faktiskt. Hopskrivningar av kapitel, omkastande av scener, en tydligare tråd löper fram, en tydligare utveckling. Är på sidan 101 av just nu 217 (kommer förmodligen landa på mycket kortare). Det bådar gott inför att bli klar till siste mars, som är min nya deadline för det här romanprojektet.
Det är kul när man nått den här fasen! Det vill säga: jag känner till min värld så bra, jag rör mig vant i den och nu gäller det bara att allt ska falla på rätt plats. Så här, känns det ungefär (alltså de städande minuterna av klippet):
Facebook-sida