Jag har tappat räkningen på mina ”Så var det då” – avsnitt. Som jag tappat räkningen med så mycket annat. Som att jag flyttar snart igen. Och att det inte lär vara sista gången i mitt liv. Folk bor i samma städer i tio år och jag förundras. Folk får barn när de är i min ålder och köper hus. Och jag förundras.
Men nu till väsentligheterna:
Majakovskij. Min ryske playmate. Sovjets omslagspojke, som det står på den tjusiga bilden som prydde DNs kulturdels omslag när man recenserade den feta faktaboken ”Med livet som insats” av Sveriges Majakovskijforskare Bengt Jangfeldt (boken finns recenserad av mig lite längre ner på den här sidan, direktlänken vägrar tyvärr fungera ikväll, anledning okänd…)
Mitt första möte med Vladimir Majakovskij var på Glimåkra folkhögskola hösten 2003. Jag och Emma satt i rummet med stenväggar och Gunilla la på en overheadbild av dikten ”Ett moln i byxor”. Sen såg jag den här bilden. Och var helt fast. Tyckte han var så oerhört het. Och inte blev det sämre med orden.
Dom tankar
Som drömmer på era hjärnors madrasser
som fetlagda lakejer på flottiga schäslonger
ska jag reta upp mitt hjärtas blodiga trasor
och uppkäftigt håna i fräcka smädesånger
Hos mig finns ingen gubbsjuk trånad
och i min själ växer inga gråa hår.
Världen har jag med röstkanonader bedånat,
här kommer jag – en vacker ung man på tjugotvå år.
Ni ömsinta
vill älska till violiner!
Dom råbarkade vill ha en kärlek som pukornas brak.
Men ingen av er kan vända ut och in på er
så blir ni bara läppar som jag!
Bara det självklara i den här raden: Jag står här och vrålar till kommande sekler:
jag brinner!
Och lyss till det här:
”Dina dikter är för tillfälliga. De kommer snart att vara glömda”, ropade en åhörare till Majakovskij under en uppläsning. ”Kom och hälsa på mig om tusen år, så får vi se”, ropade Majakovskij tillbaka.
Jag vet, jag är tonårig och obstinat som fortfarande drömmer om Majakovskij och känner mig upplyft av hans självklara rättframhet och det blinda ältandet i olycklig kärlek, liv och död. Men nu som då: Majakovskij följer med när jag flyttar, är kvar på min vägg. Är min ryska playmate. Jag tycker det är synd att bryta en så lyckad trend.
Facebook-sida