Vill du leva på ditt skrivande?

 
Det är måndag kväll och jag sitter och går igenom de sista grejerna inför morgondagens workshop. Jag ska till Klippan och göra skrivövningar med sjundeklassare. Jag är nervös, men vet att det som vanligt med största sannolikhet kommer att kännas bra efteråt, och med tanke på hur snälla och intresserade de var förra gången jag var där så varför skulle det inte gå bra imorgon?
 
Det visar sig vara en stor del av författarens yrke idag, att kuska runt på skolor och lära folk att skriva, att prata om sitt författarskap och ge föreläsningar, få lite reklam och samtidigt få betalt för det. Och jag får bra betalt, det ska inte klagas på. Efter publiceringen är man garanterad en lägre gräns och den sätter författarförbundet, det är bara att följa deras rekommendationer och de flesta skolor har tillgång till Skapande skola-bidraget och säger ja till villkoren utan förhandling. Det ger flera tusen i timlön, om man nu enbart räknar timlönen på de timmar man är där. Vilket man naturligtvis inte kan göra, men ändå. Det låter bra. För all del: ofta är det till och med skoj. Jag hade författarbesök i lördags för Sörängens folkhögskola. En liten grupp intresserade skrivare som själva kommer att bli publicerade en dag, bara fråga om dedikation. Bra frågor och jag försökte peppa så mycket jag bara kunde.
 
De flesta människor verkar förutsätta att jag vill ”leva på mitt skrivande”, som det så fint heter. 
Men vad betyder egentligen det?
Jag tycker om att skriva romaner. Det är skrivande för mig, att sätta ihop världar som sedan människor som behärskar läsandets konst kan ta del av. Jag tycker även det skulle vara kul med en diktsamling nån gång kanske, recensera böcker är roligt och artiklar och krönikor; men redan här har vi kommit en bit ut mot kanten. 
 
Men att ”leva på sitt skrivande”, det inkluderar så mycket mer än man tänkt sig. 
 
 
För ska jag skriva romaner, då behöver jag tid.
Tid kostar pengar. Pengar jag lätt kan tjäna på Ica; sitta av mina timmar och göra mina enkla sysslor, mer eller mindre oförberedd. Jag är social men behöver inte tänka så mycket.
Eller kan jag jobba på att avancera, bli ett ansikte, bli någon i branschen. För ett tag sen fick jag tips om att söka ett radiojobb, lät skitkul. Det enda problemet var att det var heltid i sex månader.
Heltid i sex månader? Hur ska jag då ha tid att skriva på mina romaner?
 
En man på mitt jobb är full av tips: ”du kan skriva en deckare!” ”Du kan skriva en ny Harry Potter!” För det tjänar man pengar på. Den svåra balansgången mellan att överleva och att göra det man tror på. ”Du kan skriva en ungdomsbok till, det gick ju bra för den här första! Då är du liksom etablerad nu!”
 
Min kollega på HD, Ulf Nilsson, skriver bra om det här
 
 
Det är helt okej att försöka lära sjundeklassare att det är roligt att skriva. Vissa tycker det, andra kanske tycker det när lektionen är slut. Ytterligare andra skiter i vilket och skiter i mig. Ytterligare andra tycker det verkar svårt, att jag pratar förbi dem, ytterligare andra är mer intresserade av fotboll, konst, att ligga på en säng och hångla. En annan har aldrig läst en bok, kommer kanske aldrig att göra det heller.
Min roll i deras klassrum är författaren utifrån. Men också deras lärare för två timmar framåt. 
En helt krass fråga i sammanhanget då: var det lärare jag ville bli?
Nej. 
 
Det är svårt att skriva om det här, inser jag, det låter bara som att jag är bitter och bajsar i det blå skåpet eller vad säger man; bajsar där jag äter? Gräver min egen grav. Spottar på min kår. Säger att jag aldrig mer vill ha såna här gig, och det är ju inte sanningen. 
Men det är en viktig frågeställning att göra sig då och då. 
Hur vill jag att mitt liv ska se ut?
Hur mycket pengar behöver jag?
Hur mycket tid behöver jag?
 
Har jag tid med det viktigaste? Har jag tid att vara författare?
 
 
Kanske är det en avvägning man lär sig med tiden. 
 
Det ska bli spännande att komma till Klippan imorgon och se om min planering fungerar, om eleverna är snälla, om de har kul på min lektion eller hatar mig. Barn är inte det värsta man kan umgås med. Ibland är de till och med riktigt trevliga.
Och samtidigt längtar jag så att det sliter och drar i mig till nästa skrivdag. Till tiden, till den där luckan i kalendern som tillåter att jag återvänder till min egen värld. Min påhittade värld, där meningarna ska slipas, karaktärerna ska få liv, strukturen ska fungera.
Romanen.
Som ju måste skrivas om den ska bli klar nån gång.