Startsträckan

Det tråkiga med att ta en paus är att det är så svårt att komma igång igen.

Refuseringarna bidrar väl också till att det känns lite segare. Så idag tänkte jag börja arbetsdagen, som i sann efter-långhelg-anda kommer igång först nu, vid elvatiden, med att skriva ett blogginlägg.

Jag sitter på Espresso House. De har stora kaffe här med rolig smak. Kostar alldeles för mycket men det var det jag var sugen på. Var på biblan och lämnade tillbaka bok jag läst, om Trollhättedådet, ”Det som aldrig fick ske” av Åsa Erlandsson. Den var bra. Först tyckte jag det var den sämsta bok jag läst av böcker som handlar om såna där dåd, och jag har ändå läst en del så jag har att jämföra med. Upplägget påminde om ”En av oss”, Åsne Seierstads bok om Utöya och Breivik, men Erlandsson är inte en lika bra författare. Plus att jag tyckte att det vimlade av upprepningar. Men sedan växte den. På slutet kom en twist. Tycker fortfarande att den kunnat omarbetas till att bli ännu skarpare. Men vad vet jag? Kanske kändes det viktigt för Norstedts att få ut den just nu.

 

Jag ska redigera klart erotikmanuset för att skicka till Vertigo. Det är egentligen kul när jag väl kommer igång med det, det vet jag. Men just idag är en grå meningslös dag när jag inte tror så mycket om mig själv. Och tycker att det mesta känns svårt. Skrivandet, till exempel. Jag har förlorat peppen lite.

Eller, det är också fel.

Jag har förlorat peppen att färdigställa saker. När jag gick till biblan funderade jag över ett projekt som jag inte börjat på, som givetvis känns mycket roligare än det här. Allt som inte har påbörjats kan ju bli vad som helst. Det har all potential och ingen alls. Det kanske aldrig ens påbörjas, det kanske blir skit. Men i mitt huvud är det alldeles skimrande. Som en förälskelse på håll.

Det jag ska göra nu är slitet. En del av slitet. Det har varit slit tidigare, detta är egentligen mindre slit eftersom det mest handlar om att fylla i ändringar i ett dokument, som jag redan har gjort på papper. Så utförligt som möjligt för att denna del ska bli enklare. För denna del av arbetet är tråkig. Efteråt, om det blir ett ja från förlaget, kommer det att komma ännu mer slit. Men då kommer det att bli lättare att göra, eftersom en utgivning hägrar. Än så länge vet jag inget om det. Det kan bli ja, det kan bli nej. Och nu har min hjärna vant sig vid nej och den besvikelsen som kommer av det. Uppgivenheten. Efter ett visst antal refuseringar faller det sig naturligt att tappa fotfästet lite grann. Övertygelsen. Är det jag håller på med verkligen värt att lägga ner tid på? När det inte ens är roligt? Om jag inte får något ut av allt detta slit, om det inte blir en belöning i slutändan?

Under ledigheten har jag kommit på åtminstone två nya scener som behöver skrivas in, och sådant kräver ju lite mer ansträngning. Roligare då att tänka på att skojskriva på något nytt. Men om jag lägger tid på det nu blir jag aldrig klar; det får jag inte!

 

Nej, självklart ska jag jobba. Jag behöver det för att komma ur den här lilla mentala svackan. Jag behöver skrivandet, för det är JAG. Och jag är tillräckligt bra, det har jag bevisat tidigare. Det ska gå igen.

 

I caféet på biblan satt Kristian Lundberg och gömde sig i den lilla soffgruppen. Jag låtsades att jag inte såg honom. Det var ett för omysigt ställe att sitta på; det mysiga stället var där han satt, och även om det fanns tre fåtöljer kvar kunde jag ju inte precis gå dit och fråga om jag fick sitta där. Han handlar ibland på mitt jobb, och jag har träffat honom i poesisammanhang, men han verkar oftast inte uppskatta uppmärksamheten. Skulle säkert tro att jag förföljer honom eller något. Jag läste ur hans senaste diktbok på en maratonläsning på Malmötxt, det var fint, men det hade jag VERKLIGEN inte kunnat säga. Och sen fråga om jag fick sitta där? Nej, jag lämnade honom ifred.

 

Nu börjar jag. Nu är kaffet nästan kallt. En stor kopp salted caramel latte för 54 spänn. Det är så dyrt att man storknar. Vi hade aldrig kunnat sitta här på regelbunden basis. Fiket vi brukade sitta på, Fyn, stängde häromdagen. Så jävla sorgligt. Jag är en luttrad vanemänniska, och bara detta att komma igång för sent på dagen sätter mig helt ur spel. Jag hade lätt kunnat bestämma när jag gick upp, strax efter 9 istället för 8, att det är för sent att ens börja idag.

Men, nu ska jag. Den här fasen kan det vara lite si och så med, man kan sitta var som helst, det är mest sekreterararbete ändå. Och så de där nya scenerna. Skit också. Kanske behöver jag inte göra dem idag. Vi får se. Nu börjar jag.

 

Vid ett bord tvärs över mig sitter två kvinnor i fyrtioårsåldern och pratar om att de till exempel slutat använda facebook. ”Ingen annan ska diktera när jag ska bryta min uppmärksamhet. Och jag kände att det gjorde det!” På samma sätt som jag en gång resonerade om teve. Nu är jag helt fast i det sociala medie-träsket. Det verkar så gott på min dåliga självkänsla. Röda siffran som smeker egot. Bara skit alltihop egentligen.

På samma sätt har jag börjat reflektera över skrivandet. Klart att det är det jag gör, klart att jag ska fortsätta. Men det behöver inte vara hela min värld, så som jag tillåtit det att vara i flera års tid. Jag har gått upp i det för mycket. Kastat mig in i det, som en flykt. Som det enda av riktig vikt. Det finns ju andra saker i livet att bry sig om.

Men nu är klockan tjugo i tolv!

Nu måste jag börja. Tänk så bra det blir när det blir klart! Det har jag väl alltid känt med det här manuset? Om så bara jag gillar det. Så gillar ju jag det. Nu kör vi.

 

 

Lämna ett svar