I år åkte vi lite tidigare än förra året. Det märktes på att vallmon blommade, och att det regnade halva veckan. Men sen styrde det om och blev varmt, och mot slutet av veckan var det till och med skönt med det iskalla vattnet i poolen…
Det är konstigt att tänka sig att det manus jag höll på med för fullt här förra året, nu ska bli publicerat. Det kallar jag avkastning, Skatteverket! Till hösten kommer ni alla att kunna läsa den erotiska romanen…
I år höll jag istället på med manuset som utspelar sig på Cypern. Det har varit med ett tag nu. Med tjejgänget som åker på fest-och-knullresa. 23, har deras ålder stannat på nu. Det utvecklades rejält under veckan, men kan fortfarande inte kallas klart. Däremot var det flera av de andra som blev klara med sina redigeringar!
Bäst med att vara flera som skriver är att en kan läsa upp för varandra, och få feedback direkt. Ibland behöver folk inte ens säga något, jag märker redan vid uppläsningen vad som inte funkar. Var det hänger upp sig eller om det fattas något i utvecklingskurvan.
Helt oavsett väder är en positiv sak med att skriva i ett hus på landet just bristen på störande moment. För mig var detta en vecka utan internet t ex. Vad det gör för fokusen! Det jobbiga med att skriva en roman är ju just att det tar tid. Och att det kräver sin stora del av ens hjärna. Att sitta under ett tält i en vildvuxen trädgård är alltså extremt nyttigt. Allt för att kapa distraktioner och andra måsten.
Även läsning kan kräva den typen av fokus. Jag läste dels i Lina Samuelssons avhandling om kulturkritikens historia, som jag tänkt läsa länge men inte kommit mig för. Och så hade Vilska med Amanda Svenssons senaste, ”Allt det där jag sa till dig var sant”, som var underbar att plöja. Kan verkligen tipsa om den! Inte bara behandlar den på ett mycket inkännande och drabbande sätt ett obehagligt förhållande, på det där underbara språket hon har. Den är även full av härliga pirat-referenser!
Inspirerades att skriva om sommarläsning i veckans nyhetsbrev på dagensbok…
Och så gjorde vi spännande mat! Som vego-kroppkakor och plättar på överkokt couscous.
En kväll grillade vi, och det var roligt eftersom vi först inte trodde att det fanns tändvätska. Eller rättare sagt: jag hade inte hittat någon, och det dröjde ett tag innan jag kom på att ringa husets ägare och fråga efter det. Så vi försökte med allt. Sätta eld på bag-in-box-papper. Hälla på lite rom för att få det att ta sig. Blåsa i olika riktningar. Inte ens brasmästare Vilska lyckades reda ut det.
Förrän vi hittade tändvätskan, då. Sen blev livet roligt igen, och jag blev lite mobbad.
Kvällarna var lika heliga som förra året. Var och en valde stycke ur det de skrev på, och läste upp för oss andra. Jag tror bestämt det blev längre stycken det här året… Men det är ju så kul att höra vad alla gör, och att få dela med sig! Till det whiskey och finchoklad.
Sen blev det varmt till slut. Ett tag gick vissa av oss runt alldeles nakna. Som sanna kulturtanter, eller vad en ska säga. Inget sexuellt, bara väldigt befriande. Om än några rumpor blev lite brända.
Och så lite gullegull-messande på sina håll…
Mitt eget liv är ovanligt fritt från gullegull just nu. Faktiskt är jag inte intresserad av någon särskild alls. Och det känns skönt! Jag känner mig inte tom eller halv eller sorgsen eller uppgiven. Ibland saknar jag mitt ex, men det känns logiskt. Det får en göra. Ibland tänker jag att det var bra att vi gjorde slut. Men mest är jag nöjd. Det är så mycket som är bra nu.
En dag hamnade vi på Bo Ohlsson i Tommelilla, jag och Lisa. Vi skulle leta upp en cykelpump till rimligt pris men fastnade. Att det kan vara så kul med köpcenter!
Sen köpte jag ett par helt galna haremsbyxor där, och kände att nu har min hjärna blivit helt österlenad. På vägen tillbaka cyklade jag utan att hålla i med händer i nedförsbackarna. Som när vi var små. Å, jag måste nog skaffa mig en cykel ändå!
Nästa år åker vi tillbaka igen.
Ni kan kalla oss Everödsklanen.
Facebook-sida