Emelie Novotny: ”Vilken berättelse är det som bara jag kan berätta?”

 

Emelie Novotny och jag lärde känna varandra när vi läste Kreativt skrivande ihop på Växjö Universitet (numera Linnéuniversitetet). Det måste ha varit 2008, där någonstans. Det var en distanskurs med människor bosatta i olika delar av landet. Jag gick den för att bli klar med mitt skönlitterära manus, en roman som jag hade svårt att fokusera på utan ett skrivande sammanhang. Emelie gick den parallellt med att hon läste skrivarlinjen i Skurup. Hon höll på med ett cirkusmanus, som inte liknade något jag läst tidigare.

 

När det tog slut med min dåvarande pojkvän flyttade jag från Växjö till Malmö. Där bodde Emelie, och efter en fika där hon mest pratat om hästar, så mycket att jag blev osäker på om vi hade något gemensamt, började vi hänga. Och blev jättebra skrivarkompisar! Ofta sågs vi sedan, satt hos varandra och skrev. Läste upp för varandra, det är hon som är en av dedikationerna i Det borde finnas regler. ”Läs lite mer för mig nu.” Vi drack vin, vi tjuvrökte i hennes fönster. Vi levde med våra karaktärer. Vi tog en spontanutflykt till Österlen, när jag hade träffat någon knäpp konstnär som jag blivit intresserad av. Vi besökte Wienska palatset och tyckte att vi funnit paradiset på jorden. Vi firade nyår när det inte var nyår, för att Emelie hade missat nyår det året. Vi hängde på Tempo, när det fortfarande fanns. Vi peppade varandra att fortsätta skriva.

 

Och nu debuterar hon! Och det känns så himla fint. Häromdagen sågs vi när hon var på besök i stan (hon bor i Stockholm nu), brunchade på Grand och jag ställde lite frågor om hur det känns. Hur hennes skrivande liv ser ut idag. Det blev en lång intervju om att skriva med småbarn, att älska hästböcker och att uppfylla sin största dröm i livet.

 

Du har ju skrivit länge och fått refuseringar tidigare. Hur känns det att äntligen få debutera?

 

På ett sätt känns det ganska självklart för mig. Det här låter ju extremt egocentriskt eller självgott, men jag är ganska van vid att få som jag vill. Och det handlar ju om att jag jobbar medvetet mot ett mål. Det här behöver du ju inte skriva, men jämför med när jag var singel och hade bestämt mig för att ikväll ska jag ligga, haha! Sedan blir det kanske inte precis som man tänkt sig alltid. Men man sätter upp ett mål och så jobbar man ditåt.

 

När jag började skriva det här manuset var jag nära att ge upp. Jag kände ju De tycker om mig, de tycker om mitt sätt att skriva. Men det som fallerade alltid var att de inte kände att jag hade en berättelse att berätta. Så med den här boken satte jag mig ner på ett annat sätt än tidigare och tänkte Vad är det jag vill berätta? Jag valde medvetet min story. Jag tittade på vad som gavs ut och funderade över vilken lucka jag skulle fylla. Vilken berättelse är det som bara jag kan berätta? Och inte så mycket fokus på hur. För det hade jag varit väldigt fokuserad på tidigare.

Och det kan ha varit en effekt av att ha gått på skrivarskola. Där pratar man mycket om form, och mindre om innehåll, och det tror jag syntes i mina tidigare manus.

Men samtidigt är det ju bara två manus jag har skickat till förlag tidigare.

 

Beskriv din bok. Vad handlar den om? Vem ska läsa den, tycker du?

 

Vänd rätt upp handlar om att vara ung. Att precis ha gått ut skolan och stå inför det nya. Vuxenblivandet, att lämna det trygga som gymnasiet ändå blir, till att vara fria att göra sina egna val. Alla Ylvas kompisar är uppvuxna i den där lilla hålan och längtar efter att ta sig därifrån. Men för Ylva finns allt hon drömmer om redan här hemma. Hon drömmer om hästarna, de betyder allt för henne. Och hon jobbar som hästskötare i ett stall där de rider dressyr på elitnivå.

Den primära målgruppen är unga vuxna, 15+.

 

Jag tycker inte man måste ha ett hästintresse för att läsa den. Förlaget har varit väldigt noggranna med att det är en ungdomsroman, en relationsroman, inte i första hand en hästbok.

Den sekundära målgruppen är hästintresserade, jag brukar kalla dem för ”dressyrtanterna”, 35+. Ryttare, helt enkelt. De som har läst hästböcker som barn, och saknar att det inte finns några för äldre.

 

Hur kommer det sig att den utspelar sig just i hästmiljö?

 

Jag tycker ju att stallet som plats är en väldigt intressant miljö. Det finns väldigt strikta regler där, en stark kultur kring hästhållning, som i grova drag går ut på hästens välbefinnande framför allt. Så stallet blir en plats där kunskap, pengar och makthierarkier blir väldigt tydliga. Det finns mycket att ta av. Och så finns det en genusordning i stallet som skiljer sig mot övriga samhället. Eftersom stallet i vanliga fall är ett ställe som styrs av kvinnor, för kvinnor.

 

Sedan har jag själv ridit sedan jag var åtta år. Så det är ju en betydlig del av min tonårstid. Jag är uppvuxen i ett stall.

 

Men boken är inte självbiografisk?

 

Nej. Den största skillnaden mellan den här boken och mina egna upplevelser är att jag är uppvuxen i Stockholm, vilket har försvårat mitt hästintresse. I Stockholm är det dyrt och omständligt, rent transportmässigt, på ett annat sätt än det blir på mindre ställen eller på landsbygden.

 

Vad tänker du om genren hästbok?

 

Hästboken har ju en väldigt lång tradition för mig. Den har varit med mig sedan jag lärde mig läsa. Det var väl aldrig någon som sa rent ut att hästböcker var dålig litteratur, men det snappade jag upp rätt snabbt ändå. Hästböcker fanns inte att låna på biblioteket till exempel. Och så fort någon fick chansen stack de ju åt mig en annan bok som de tyckte att jag skulle läsa. Ju större mitt litteraturintresse blev och ju högre mina ambitioner med skrivandet blev, desto längre bort rörde jag mig från hästböckerna.

Det finns ju en generell uppfattning, av människor som inte läser hästböcker, att det är sämre litteratur. Om man tittar på den hästlitteratur som ges ut idag så håller den i regel lika hög kvalitet som andra barn- och -ungdomsböcker. Framför allt är det ju så att precis som andra romaner, vilken som helst, kan hästboken beröra en massa olika ämnen. Hästarna i sig gör ju inte boken sämre.

 

Varför tror du att den fått det dåliga rykte den ändå har fått?

 

Mycket av de hästböcker som läses fortfarande idag, är från sjuttiotalet. Det är Jill-böckerna, Britta och Silver, Vitnos. Det är ju få böcker utan klassikerstämpel från den tiden, som funkar att läsas idag. Mycket har hänt både genusmässigt och djurhållningsmässigt, men framför allt hur vi skriver böcker för barn och unga. Att de här böckerna fortfarande lever visar ju på att det finns ett enormt intresse, och att det finns en brist i den moderna utgivningen.

 

Nu tycker jag, om man tittar på de senaste tio åren, att hästboken verkligen har fått ett uppsving. Tittar man på den moderna hästboken, i den samtida utgivningen, så är den generellt oerhört välskriven. Det finns en djup kunskap om hästar och hästhållning och ridning, och man är väldigt lojal mot barnets perspektiv och tar hennes frågor och intresse på stort allvar.

 

Det kommer ju då och då vuxenböcker (vi nämner Veterinären av Gertrud Hellbrand). Men traditionellt är ju hästboken skriven för nedre tonåren.

Ridsport är Sveriges andra största sport för ungdomar, och 90% av utövarna är tjejer. Intresset finns ju där, målgruppen finns.

 

Boken riktar sig till Ung vuxen. Var det en självklarhet när du började skriva den?

 

Det var en av grunderna i när jag besvarade min fråga om vilket manus som bara jag kunde skriva. Jag ville skriva en hästbok för äldre än vad de brukar vända sig till. Då jobbade jag i bokhandel och tyckte verkligen att det fanns ett hål i utgivningen. Många kunder frågade efter en hästbok, stalltematiken, för äldre ungdomar.

 

Ett annat viktigt spår i romanen är ju tjejers sexualitet, som också har varit något jag velat skriva om. Det ha varit viktigt för mig att skildra att tjejer kan ha ett aktivt sexliv, att det inte behöver vara skamfullt eller problematiskt i sig. Jag upplever det som att det finns två typer av sexskildringar i litteraturen. Antingen är det tillrättalagt och fantastisk. Två främlingar möts och de har perfekt sex. Okej, det kanske är jag som har dåliga one nightstands, haha, men det har sällan varit de gångerna fyrverkeriet har skett för mig.

Och det andra tycker jag är det som brukar finnas i ungdomslitteraturen, att det alltid är problematiskt på något sätt. Att de har sex fast de inte vill. Att de vill ha sex men inte får. Jag vill liksom att mina karaktärer ska ha lite halvtaskigt sex och att det ska vara okej.

 

Har det varit mycket omarbetningar från antaget manus till färdig bok?

 

Övergripande tycker jag att jag är förvånad av hur mycket av grundhistorien som är kvar. Jag är också förvånad över hur mycket fria händer och stort förtroende jag har fått i redigeringsprocessen.

 

Haha! Trodde du inte det alltså?

 

Jag trodde att de skulle vara mer konkreta i sina redigeringsförslag. Men det har mer varit att de har styrt upp riktning och karaktärer. Och syfte. Förlaget har väldigt mycket tagit läsarens perspektiv. De förändringar de har velat göra har handlat om att karaktärernas tankegångar och beslut måste vara så förankrade eller motiverade att läsaren inte ifrågasätter deras val. ”Läsaren måste heja på huvudkaraktären”, liksom. Sedan hur jag ska göra det, det har jag fått styra själv.

 

Berätta lite om din skrivprocess. Hur ser det ut när du jobbar?

 

Den här började jag skriva när jag var föräldraledig sommaren 2013. Sedan har jag kombinerat skrivandet med butiksjobb. Jag har jobbat kvällar, helger, så att jag kunnat skriva mer på vardagar.

 

Förr om åren skrev jag kanske sent på kvällarna, med ett glas vin. Nu för tiden är jag ju trött. Jag kan inte jobba efter nio, det blir inte bra.

 

Hela redigeringsprocessen har jag gjort parallellt med ett heltidskontorsjobb. Jag hade en period när jag var tjänstledig en dag i veckan, under slutredigeringen som jag gjorde tillsammans med förlaget. Den processen blev ganska skör. En dag i veckan skulle allt jobb bli gjort. Då har jag ju inte suttit och väntat på inspiration precis. Jag har fått jobba varje helg, stora delar av semestrar, sånt tär ju på familjen. Det hade ju aldrig gått utan en partner som tagit ansvar för helger och mat och barnkalas. Det handlar ju om att säga nej till allt utom skrivandet. Så utan det stödet hade det inte varit praktiskt möjligt.

 

Jag är ju också väldigt beroende av sömn. Det här som andra småbarnsföräldrar gör, att de jobbar när barnen lagt sig eller tidigt om mornarna, det funkar inte för mig. Skriva första utkastet då kan funka. Men redigera när man är för trött, då blir det mer skada än nytta tycker jag.

 

Sedan maj 2016 har jag haft kontakt med förlaget. Då hade jag skrivit en hel del, men det var verkligen inte klart. Jag valde att kontakta förlaget tidigare än man brukar göra, för jag kände att jag ville ha bekräftelse på att jag var på väg åt rätt håll. Tidigare har jag väl skrivit mer för min egen skull. Nu kände jag att jag var tvungen att göra så pass stora uppoffringar. Och det är svårare att motivera att lägga tid på något, när det går ut över mitt barn, än när det bara var jag. Ska jag lägga så här mycket tid, tänkte jag, så måste jag veta att jag har något. Annars kunde jag inte riktigt motivera det för mig själv.

 

 

Håller du på med något nytt?

 

I huvudet.

Det är ju jätteroligt, jag älskar att skriva. Så det vill jag göra mer. Jag måste bara få ihop det med mitt övriga liv.

 

Är det lättare nu när ditt barn är större?

 

Både ja och nej. Mest är det så här: hur många timmar per vecka vill jag använda till jobbtid? Jag vill ju umgås med min familj också.

Jag har liksom ett för bra jobb, som jag trivs med väldigt mycket (inköpsavdelningen på akademibokhandeln). Så det är alltid en avvägning.

Jag vill ju göra allt! Så är jag i livet. Risken är att det stjälper. Rent krasst är det ju så att jag måste försörja mig.

 

Är du nervös inför boksläppet (recensioner, mottagande av läsare, etc)?

 

Det känns lite som när jag fick barn.

Det är skönt på så sätt att fokus läggs inte på mig längre. Fokus läggs på boken. Jag behöver inte ha svar på alla frågor. Det kan läsarna söka i boken, och tolka själva.

 

Sedan finns det en sorg i det också. Jag har drömt om det här i hela mitt liv, att släppa en bok har varit mitt primära mål. Och jag kommer aldrig att få debutera mer gånger i livet. Jag blir lite sentimental av det. Det var skönt att skriva för Debutantbloggen, då var jag tvungen att stanna upp och fundera över vad jag upplever. Det är så lätt annars, att bara svepas med.

 

Vad är ditt tips till andra som också skriver och drömmer om att debutera?

 

Om jag ska utgå ifrån mig själv så är det ju verkligen att hitta rätt berättelse. Och att frigöra tid. Det kommer aldrig att bli någonting om man inte gör det, liksom. Det innebär att prioritera bort annat. Man måste välja bort för att välja. Det går inte att göra allt (haha, jag är medveten om att jag säger emot mig själv här!).

 

Vad läser du just nu?

 

Mest hästböcker. Star Stable. Ödesryttarna. Jorvik kallar har jag precis läst. Den är baserad på ett dataäventyrsspel som utspelar sig i en hästvärld. Helena Dahlgren har skrivit den, och den är också utgiven på Bonnier Carlsen. Angelika Örn har jag också läst precis. Hon var nominerad till Slangbellan. Anton och Teitur heter boken. Just nu är det väldigt mycket hästböcker…

I övrigt mycket barnböcker förstås. Jag har ett barn som precis håller på att knäcka läskoden, och det är en ynnest att få vara med om.

 

Emelies bok Vänd rätt upp släpps i dagarna på Bonnier Carlsen, och går redan nu att bevaka på adlibris.

Lämna ett svar