Caroline L Jensen: ”Att ha skräckfans är lite som att ha hejdukar”

För ett tag sen läste jag Rovdjur, en samling skräckberättelser av Caroline L Jensen, en författare som snabbt gjort sig ett namn inom genren skräck/fantastik. Jag blev rädd och imponerad, och bestämde mig spontant för att intervjua henne. Idag, som dessutom råkar vara hennes födelsedag (!), får ni ta del av det samtalet, där vi pratar skräck, skrivande och att skifta mellan olika genrer.

CAROLINE-L-JENSEN-200x138

Novellerna i Rovdjur skiftar en del i språklig stil. Jag förstår det som att de skrivits som fristående noveller tidigare? Kan du berätta lite om under hur lång tid de arbetats fram, och hur sammanställning och urval till den här samlingen sett ut?

– Novellerna i samlingen har tillkommit under femton års tid. Det allra första romanmanuset jag någonsin skrev var ”Och Kyria tystnade”. Den tokrefuserades av cirka en miljon förlag. Men jag sparade den i byrålådan för jag tänkte att det nog fanns nåt där, som jag kanske skulle bli bättre på att förvalta längre fram, med mer skriverfarenhet. Som roman var den på strax under 300 sidor. I Rovdjur är den nu komprimerad till runt 70 har jag för mig, och det känns som att jag hade rätt. Fjorton år senare visste jag precis vad jag skulle göra av den för att den skulle bli bra. Ett sedelärande exempel, alltså: släng aldrig nåt du har skrivit. I övrigt har samtliga noveller blivit utgivna förut, antingen i antologier eller som e-singlar, och nu tyckte jag att jag hade tillräckligt för att fylla en skräcksamling, helt enkelt.

 

Jag blir så impad av dina idéer! Vi har den märklige mannen som börjar samla på sina avklippta naglar och gamla sårskorpor, vi har slemmiga monster som tar sig ut genom speglar, och inte minst avhuggna armar som flyter runt i plural i havet… En sån där jobbig fråga, men var får du alla dina läskiga idéer ifrån?

– Jag säger som Neil Gaiman: Om jag visste det skulle jag gå dit oftare.

Det jag sysslar med är det klassiska ”Tänk om…”, och inspirationen hittar jag överallt. Titelnovellen ”Rovdjur” är ett bra exempel. Jag kollade på Shark Week på Discovery och där var det med en story om just en pojke som blivit av med sin arm i en hajattack, men de lyckades rädda armen och sy på den igen. Direkt när jag hörde det vaknade den där lilla rösten i bakhuvudet, och sa: ”Tänk om det inte är hans arm”? Sedan var det bara att spinna vidare och försöka bygga en trovärdig story kring det där. Om det inte var hans, vems var den då? Hur skulle den ha hamnat där den gjorde, och så vidare. Mina noveller är nästan alltid så: intrig-/händelsedrivna. Sen bygger jag karaktärer som passar in i storyn.

rovdjur_-_samlade_skracknoveller-jensen_l_caroline-27687538-3930879602-frntl

Var sitter du när du jobbar?

– Oftast vid köksbordet men ibland i sängen.

 

Du nämner i förordet att dina föräldrar är akademiker och att det inte fanns mycket skräcklitteratur i hemmet. Vad tycker dina föräldrar om att du nu skriver skräck?

– Jag vet att de är stolta över mig båda två. Mamma gillar inte alls skräck, eller ens fantastik i någon form. ”Varför vill man läsa om nåt som inte skulle kunna hända i verkligheten”, är hennes ständiga uttalande och där står vi så långt ifrån varandra man bara kan. Men hon har läst allt jag har skrivit och berömmer mig alltid för språket och spänningen. Om Demonologi för nybörjare sa hon: ”Jag gillar ju inte sånt här, men man kan ju inte sluta läsa!” Det är väl ett gott betyg om något.

dfn_omslag

 Du debuterade med Champagneflickan, en självbiografisk roman om att jobba på strippklubb, sen kom Fru Bengtssons andliga uppvaknande, en komedi om gamla testamentet, och sedan dess har du gett ut flera böcker inom skräckgenren. Vad upplever du för skillnader när du skriver i olika genrer? 

Dels i arbetssätt, men kanske även i mottagande?

– Själva skriv- och arbetssättet har bara skilt sig åt mellan bok ett och sedan alla de andra. Inför Champagneflickan behövde jag av naturliga skäl inte göra någon research utan bara satte mig ner och skrev. Alla de andra texterna, både romanerna och novellerna, föregås av rätt extensiv research. Jag läste hela Bibeln, Det förlorade paradiset och ett tjugotal religionsfilosofiska och teologiska böcker inför Fru Bengtsson. Inför Vargsläkte researchade jag folktro kring varulvar och inför Demonologi läste jag Den gudomliga komedin och en jäkla massa om änglar och demoner i de abrahamitiska religionerna.

Inför novellen ”Rovdjur” hade jag mejlkontakt med Karolinska institutet och en expert på handtransplantationer från Brasilien, och en marinbiolog fick lära mig allt om tjurhajars magsyra. Den här delen av processen är nog faktiskt den jag tycker är roligast. Att undersöka och gräva och lära sig nya saker. Att vara författare, i den etappen av skrivprocessen, är lite som att ha läxa varje dag och jag älskar det!
Skillnaden i mottagande är rätt självklar. Champagneflickan slog med buller och bång och sålde strax över 60 000 ex. Men de intellektuella var inte så impade. En strippa, liksom. Urk. Fast här måste jag ge cred till Maria Küchen som recenserade boken i expressen och skrev att hon hade fördomar, men att jag övervann dem. Hon skrev att jag är en lysande litteratör och bedömde texten även som text, alltså. Inte bara som story. Men det var hon rätt ensam om. Sedan har det varit en kamp i uppförsbacke, vilket man får räkna med om man debuterar med en bok om sitt liv som strippa och sedan vill bli tagen på allvar som författare. Fortfarande, sju år efter debuten, väljer tidningarna ofta ”Strippan som blev författare”-vinkeln när det kommer nytt från mig och det kan bli lite tröttsamt. Men det är en process och nu känner jag att jag har en stabil plattform som en av landets mer respekterade skräck-/fantastikförfattare och det är förstås roligt.

9185801607

Skräckfansen verkar vara en fanclub i en klass för sig. Stämmer det?

– Skräckfans är hängivna och lojala på ett sätt som är helt underbart. Lite som att ha hejdukar.

 

”…och Kyria tystnade” upplever jag som en mer känslomässigt drabbande berättelse än de andra. Den utspelar sig i ett slags framtida samhälle istället för i nutid. De flesta dystopier är tjocka tegelstensböcker eller trilogier, men du lyckas utmärkt i novellform. Hur kom den till?

– Se svaret på fråga 1. Jag kan lägga till att anledningen till att det första jag nånsin skrev var en framtidsdystopi var att 1984 är typ världens bästa bok.

 

picture.aspx_1

 

Jag har lite svårt att sova efter att jag har läst Rovdjur. Hur har du det själv med mörkerrädslan?
– Jag är pinsamt mörkrädd och även om jag egentligen är vetenskapsnörd och inte tror på det övernaturliga, så blir jag som en liten darrig hare när det plötsligt knakar till utanför sovrumsdörren när jag är ensam. Jag har en extremt livlig fantasi, och det där knaket är liksom aldrig huset som sätter sig, eller katten som gjorde nåt, utan MINST en yxmördare och i värsta fall en blodtörstig varelse från en annan värld. Sen bli det dagsljus och då förnekar jag bestämt att jag tror på nåt som helst som inte är vetenskapligt förankrat i verkligheten.

 

Jag brukar kalla skräck för ”funktionslitteratur”, precis som i erotiken finns en funktion med det som skrivs fram; här nämligen att skrämma. Har du några tips, för den som vill testa skriva skräck?
– Just do it. Sen är tipset samma som för alla andra genrer: läs in dig på genren. Ingen blir bra i ett vakuum. Läs, läs, läs och sen när du skriver: försök inte vara originell eller skitbra när du skriver första utkastet. Låt det vara fyllt av klichéer och knöliga formuleringar. Bara du får ur dig skelettet till din berättelse så kan du ägna hur många redigeringsrundor som helst till att förbättra den sedan. Ingen bok ser ut som den gör i tryck, första gången den kommer ur författarens hjärna; det är bara så.

 

slukhal-jensen_caroline_l-27039377-4283434676-frntl

 

Vad tycker du själv utmärker en bra skräckberättelse?
– Bra skräck är som bra erotik. Blir man inte påverkad rent fysiskt så är det dåligt. Blir man inte kåt av erotik är det dålig erotik. Blir man inte rädd av skräck är det dålig skräck. Med undantag för den gotiska skräckromantiken. Där är det väl snarare så att man ska bli kär i mörkret. Blir man inte det så är det inte bra skräckromantik.

 

Jag har läst flera skräckberättelser som handlar om speglar, och det funkar alltid lika bra. Vad är det som är så läskigt med speglar?

– Det är rummet på andra sidan, som en helt egen dimension, ihoprullad inuti vår egen. Världen man ser däri kan vara hur stor som helst, trots att spegelglaset bara är några millimeter tjock, och det är ju lite magiskt.

 

Vad läser du nu?
– Just nu är jag inne i en thrillerfas eftersom jag byter genre i nästa roman. Rådet jag gav innan gäller ju även mig själv: man måste läsa in sig på genren.

 

Vad skriver du på nu?

– Jag jobbar på en thriller med starka feministiska undertoner. Lite Thelma & Louise möter Cape Fear. Typ.