Christin Ljungqvist skriver om tomheten efter att ha skickat in sitt manus på sin blogg, och det inspirerade mig att också skriva något om det. Eftersom vi känner lika, men ändå så olika, kring det.
När jag skriver går jag in i någon slags djupfokus. Jag är väldigt bra på det, jag kan sitta på ett fik med en massa sorl, ungar som skriker, folk som pratar, människor omkring mig som också jobbar, och inget stör mig från att bli totalt uppslukad av min egen text. Jag kan förvandla mig själv i det närmaste till en robot när det gäller rutiner. Upp klockan åtta, vara på fiket klockan nio, jobba igenom texten gång på gång på gång outtröttligt. Nästan i alla fall. Är manuset tillräckligt bra hittar jag alltid tillbaka till lusten. Skrivkramp har jag inte, jag kan alltid jobba.
Jag känner en stor tillfredsställelse, förstås, när jag blir klar till deadline. Oftast blir jag klar till och med några dagar tidigare, som för att stajla för mig själv. Lena Andersson har någon gång jämfört jobbet med att vara en elitidrottare, och jag är med henne till fullo. Brösta upp mig och köra tills jag nästan spyr, det är en liknelse jag kan stå bakom.
Ofta skriver jag inlägg för att peppa mig själv i sociala medier. Mina facebookvänner får stå ut med käcka tillrop om hur jag blir klar, gång på gång på gång, för att jag ska känna mig så bra som möjligt i det här. Det är en sorts manodepressivitet, som jag har hört hos flera som sysslar med skrivande. Hur det betraktas som i det närmaste normalt att ena dagen se på sitt projekt med nedvärderande ögon: ”fy fan va det här suger, det kommer aldrig kunna bli nåt, jag kan lika gärna lägga ner”, till nästa dags enorma hybris och prisutdelningar in multum för ögonen, att ”detta är romanen världen suktat efter, fy fasen alltså, så bra jag är”!
När jag har ett projekt jag håller på med kan jag aldrig bli riktigt olycklig. För är det dåligt kan det alltid bli bra. Jag behöver bara jobba lite mer, jag måste bara bli bättre. Det är ett mål som går att se, det är inte oöverkomligt, även om det kan vara svårt.
Och när jag då blir klar?
Allt det min strävan gått åt till, allt det jag kämpat för, till en början känns det förstås så här:
så här:
eller till och med så här:
Sedan dras filtret ifrån och verkligheten tittar fram.
Så känns det. Som att jag varit insvept i något extra under dessa veckor. Jag har flytt verkligheten, jag har byggt mig en egen liten värld. När jag var liten satte jag mig på gungan och sa ”nu gungar jag in i Pelle Svanslös-världen”, eller vad det nu var för värld jag trivdes bäst i för tillfället. Och sen var jag där ett tag. Som nu: sen var jag på Cypern ett tag. Där haglar det inte, där är det sol och tjugo-trettio grader.
Vissa hävdar att det ger en förhöjd känsla av verkligheten att skriva. Så kan det kanske vara. Jag vet inte. När filtret dras bort, projektet är ett manus som skickats till förlag, upplever jag alltid en dipp. Ett stort ifrågasättande av allting jag vet. Då är mitt eget liv plötsligt tomt och innehållslöst. Projektet var bara ett projekt, utan det vet jag inte vad jag vill längre. Varför jag håller på längre. Det är tomt och ensamt här, och jag behöver verkligheten. Jag behöver umgås med vänner, för att påminna mig om att jag har sådana. Jag behöver gå en promenad och se vädret, se att det är februari, och inte alls varmt. Läsa en tidning.
Den största meningslösheten håller bara i sig i några dagar.
Sen känns det lite bättre igen. Jag kanske läser en bok. Jag går och tränar. Jag har ett liv, det är kanske bara februari jag upplever? Som jag varit förskonad från tidigare.
Till skillnad från Christin känner jag, åtminstone den här gången, en lättnad över att mitt förlag inte har tid att kasta sig över manuset direkt, utan kommer ge svar först om några veckor. Det är fortfarande en avundsvärd position för de som är vana vid tre månader. Och jag är ju klar med Cypern egentligen (även om några extra anteckningar inte kan hjälpas att skrivas ner). Jag vet att jag måste röra i det mer sen, men gud! Det är ju ändå skönt att slippa ett tag. Snart nog vänder jag blicken ut mot de andra projekten.
Inte huvudet in i nästa roman, nej, nu måste jag hålla mig tillbaka.
Ta tag i bokföringen, kanske prata allvar med mig själv.
Men en liten novellsamling? Så småningom. Det är kul att pula med. Och så blir medvetandet större igen, hjärnan växer. Ger plats åt andra verkligheter, varför ska den här vara nog? Det är den väl inte för någon. Och om jag nu har förmågan att gå så helt och fullt upp i andra verkligheter som jag skapar åt mig själv, så är det väl bra? Låt mig.
Bara påminn mig då och då.
Om att ni finns därute.
Facebook-sida